Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Ska även kyrkan svika glesbygden?

Annons

Ledningen för Svenska kyrkan, centralt och regionalt, tycks vara på väg mot samma organisationsideal som hittills präglat statliga myndigheter och ämbetsverk, nämligen centralisering.

Med hänvisning till framtida ekonomiska bekymmer – på grund av att allt fler lämnar Svenska kyrkan – menar biskopen i Härnösand nu att organisationen behöver ses över: Församlingar och pastorat måste bli större för att klara de grundläggande uppgifterna och administrativ service med mera. Vad vi som finns ute i de lokala församlingarna anser värdefullt, det spelar mindre roll.

Om sammanläggningarna till större pastorat och församlingar fortsätter blir antagandena om fortsatt medlemstapp självuppfyllande. Allt färre medlemmar får möjlighet till personlig kontakt med kyrkans anställda och allt färre har praktisk möjlighet att besöka gudstjänsterna.

Och, varför ska man då vara medlem i kyrkan och betala kyrkoavgift, som för många löntagare blir kännbar eftersom avgiften inte har ett tak? Vad ska Svenska kyrkan ha alla sina pengar till?

Mot denna bakgrund har vi i en liten studiegrupp i Åsarna granskat kyrkans ekonomi, centralt, regionalt och lokalt.

Vi har kunnat konstatera att kyrkan är mycket rik, på nationell nivå har kyrkan ett eget kapital på över 8 miljarder kronor. Enbart kapitalförvaltningen redovisar mer än 8 miljarder kronor i behållning, låt vara att en mindre del av detta belopp är orealiserade vinster.

Även Härnösands stift har betydande tillgångar, ett eget kapital på över 125 miljoner. Detta att jämföra med ett målkapital på 60 miljoner kronor.

Kyrkan har därtill stora tillgångar i fastigheter, jord och skog, över en stor del av landet. I egendomsförvaltningen ingår också en betydande kapitalförvaltning.

Vi som sitter i kyrkans yttersta förgreningar tycker att det är dags att börja ställa krav på förändringar i de centrala och regionala enheterna, nämligen i det centrala kansliet, som har nära 400 anställda, och i stiftets organisation med cirka 50 befattningshavare.

Vi ifrågasätter om det är rimligt att kyrkan i sin organisation ska gå samma väg som stat och myndigheter, det vill säga mot en tilltagande centralisering. Det är väl inte centralt och regionalt som kyrkans grundläggande uppgifter genomförs? Debattartiklar i Kyrkans Tidning har ställt den frågan. De grundläggande uppgifterna utförs lokalt i församlingarna.

Dessa får inte bli så stora att kyrkan helt tappar kontakten med flertalet medlemmar. Om centraliseringen fortsätter med sammanläggning av församlingar blir gudstjänsterna till för de anställda och ett fåtal närboende medlemmar.

I dag åker ingen flera mil för att delta i en gudstjänst. Det gör vi i alla fall inte i Åsarne församling i Södra Jämtlands pastorat.

För några år sedan, lagom till Lutherjubileet, gjorde vi i vår studiegrupp, som vi kallar Kyrkspanarna, ett förslag till åtgärder, som skulle leda till en ny reformation av svenska kyrkan.

Vår grundidé är att vi, ute i glesbygdsförsamlingar med relativt få medlemmar, måste få en större del av kyrkans intäkter och samlade tillgångar för att kunna driva en meningsfull lokal verksamhet. Den 31 oktober 2017 spikade vi upp våra teser på kyrkporten i Åsarna.

Vi har också sänt våra teser till biskopen i Härnösand, som med hjälp av sin stab artigt har svarat på våra förslag. Hon hänvisar i stort sett till organisationens bibel, kyrkoordningen, och tar inte upp våra förslag om en annan resursfördelning.

Vi anser att det är dags för en bredare diskussion om svenska kyrkans verksamhet och organisation.

För Kyrkspanarna i Åsarna – Ove Jacobsson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel