Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturdebatt: Den lattjande kulturarbetaren

/
  • Bild från Starskott-galan förra året som ville göra politiker och allmänhet uppmärksammade om länets alla kulturarbetare.

Är du en kulturarbetare som har roligt på jobbet är risken stor att du inte har rätt till lön.

Annons

Kan du inte mäta ditt arbete i kvantitativa termer än mindre presentera storslagna sifferkombinationer inför ekonomismens väktare riskerar du dessutom att betraktas som värdelös.

Möjligtvis har du rätt att ägna dig åt ditt roliga "jobb" på fritiden – som hobby – inte mer.

Polemik är eggande i kontrastskapandet åsikter emellan men något det gått inflation i när det kommer till kulturen.

I den inhemska kulturdebatten är sprängstoffet den kreativitetsdödande bidragsfrågan. Samtliga spörsmål kring kulturen – som ytterst är kulturpolitiska – handlar om huruvida kulturarbetare är lata samhällsparasiter eller kungörare av essensen i människors existentiella och passionerade väsen.

Ytterligheter tänker du? Javisst, men tänker du efter återkommer bidragsaspekten i varje kulturdebatt, för däri ligger polemiken mellan kulturvänstern och kulturhögern:

– Vilken kultur är berättigad? Till vilket pris? På bekostnad av vad? Sådan är debatten. Det har den varit länge. Åsikterna står fast. Läget är status quo.

En som slagit mynt av bidragsfrågan är kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, men också följeslagerskan Madeleine Sjöstedt (FP) som via sin blogg meddelat att Ingen har rätt att leva av andras inkomster för att i sitt yrkesliv förverkliga sig själv, en yttring hon riktat mot kulturarbetarna, men inte mot rot och rut?

Samtidigt, i en annan del av Sverige, läser vi hur upplevelseindustrin har kommit att bli en tillväxtfaktor och genererar summor som BNP och stadskassan jublar åt.

Till den räknas kulturen, som därmed visar sig vara en självförsörjande bransch och inte alls särskilt bidragsaktig. I rapporter får vi veta att kultur och nöje är vad människor vill konsumera. Kulturen är samhällsnyttig.

En arla morgon läser jag i DN (20 januari) den spegling av wallraffande karaktär som kulturarbetaren Nike Markelius gjort kring några högst omdiskuterade arbetsmarknadspolitiska åtgärder hon kritiserar och raljerar över.

Andemeningen i Markelius text är en undran varför det legitimt att lägga skattepengar på jobbcoacher, men inte på kulturjobb?

Man kan ha synpunkter på hur väl Markelius lyckas med sin samhällskritiska analys, men bortser vi från hennes talang som kritiker och tittar på efterföljande reaktioner, skymtar en enformig kulturdebatt fram.

Markelius kallas parasit. Orsaken är musikkarriären hon efter operation lägger åt sidan och som inkomstlös tvingas till Arbetsförmedlingen. Genast anses hon dålig på sitt jobb.

Det händer bara kulturarbetare.

Att inte högern vill ge bidrag till kulturen må vara hänt, men förtjänar kritik då argumenten som används har negativ inverkan på allmänhetens bild av kulturarbetare, en bild som stämmer dåligt med verkligheten.

Högern anser att allt som inte bär sig har förlorat sitt existensberättigande. Efterfrågan styr. Det är en inställning som konnoterar massproduktion och mainstream ur ett vänsterperspektiv.

Vänstern i sin tur, ser kultur som bildning och fotfolkets möjlighet att slita sig ur bourgeoisien grepp och vill därför stimulera kulturen, likt ett jämlikhetsprojekt, och menar att människan kan komma att efterfråga sådant hon ännu inte känner till och slaktar därmed högerns teori om vad som har existensberättigande.

Högern uppfattas vilja strypa kulturens bildande och klassutjämnande funktion. Om det stämmer undrar jag om strategin är ett försök att reducera kulturen till en bidragsrörelse? Vidare, att ställa olika anslagsverksamheter mot varandra för bästa effekt? Kultur mot äldrevård och så vodare.

När jag läser reaktionerna mot Markelius text är det tankar på att kulturarbetaren hamnat i kläm som far igenom mitt huvud. För stämmer min tes, är det en ful metod som genererat en enda sak – ett växande förakt mot kulturarbetare vilka misskrediteras av den vilseledande retoriken.

Hetsen mot kulturen har satt sina spår. Pirat Bays frammarsch med fri nedladdning som motto och inställningen att kultur inte ska kosta pengar har solkat kulturarbetarnas rykte, ärrat branschen och hämmat kreativiteten.

Kulturens värde har genom ensidig retorik reducerats till noll. Det är oroande. Ansvar för den orättvisa behandlingen av kulturarbetaren har politiken, men också kulturdebatten, som inte lyckas föra fram kulturens prakt utan ägnat sig åt pajkastning snarare än kvalitativ branschkritik. Vi måste förändra detta.

Aktörer inom kulturfältet måste ta ansvar och förändra bilden av kulturarbetaren som en slö, onyttig bidragsparasit som bara lattjar runt i något de vill kalla jobb, och ägna sig åt faktiska omständigheter i stället för politiska spörsmål som riskerar att stjälpa en hel tillväxtbransch.

Kollektivt ansvar mot politisk retorik, är melodin.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons