Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Demokrati och fria val får aldrig kännas gammalt

Va? Är det val på söndag? Varför har ingen sagt nåt!?

Annons

Ja, jag skojar förstås. Sanningen är att jag nog aldrig har upplevt valrörelsen så intensivt någon gång som det här året, vilket beror på att jag sedan förra valet har blivit debattredaktör här på ÖP.

De politiska partierna skickar in sina insändare och debattartiklar i en aldrig sinande ström. Det pratas mycket om papperstidningens död, men så här i valrörelsens elfte timme känns det ryktet betydligt överdrivet. Alla vill ha in allting och helst i samma sekund som det skickas in.

Allt som publiceras i papperet läggs självfallet också ut på vår webb, men kravet på att få hamna i själva tidnings-tidningen är lika starkt från alla partier.

I veckan hade jag dessutom den stora äran att få vara moderator vid den stora riksdagsvalsdebatten på Wargentinsskolan. Alla partier utom KD hade skickat representanter, och mest uppmärksamhet väckte nog Kent Ekeroth (SD), en av huvudpersonerna i den minst sagt omtalade järnrörsskandalen som Expressen avslöjade för ett par år sedan.

Järnrör i all ära, men jag blev nog mest upprörd över att det var så omgjort i aulan på Wargen. När jag gick på skolan hade vi salskrivningar där, och jag kan fortfarande drömma mardrömmar om att slåss med franska verb i den salen. Nu är alla bänkarna borttagna, och jag känner mig lite sårad över att ingen frågade mig om de fick.

När jag gick i den stora stentrappan på väg upp mot aulan och andra våningen kändes det nästan som att tiden stått stilla. Var jag egentligen på väg till språkkorridoren för en lektion i tyska? Med blicken letade jag efter mina klasskamrater, men lyckades inte hitta någon. Och var fanns mina lärare?

När debatten skulle börja blev jag av misstag presenterad med mitt gamla efternamn, Rasmundson. Det bytte jag visserligen bort för 22 år sedan när jag gifte mig, men för all del, i Wargens environger kanske Rasmundson kändes mera rätt?

Jag började på gymnasiet 1979 och av det skolvalet minns jag absolut ingenting. Nada! Röstade jag ens? Förmodligen var jag på tok för upptagen av att vara ny elev med allt vad det innebar i form av nya vänner, fester och snygga killar i 3:an som man bara kunde drömma om.

Men 1979 års val blev en riktig rysare – de borgerliga vann med ett mandat först när söndagspoströsterna och utlandsrösterna hade räknats. Endast 8 404 röster skilde de båda blocken åt! Och när dammet väl hade lagt sig blev Thorbjörn Fälldin (C) statsminister igen.

Det kan man tänka på nu när gapet mellan Alliansen och de Rödgröna krymper ihop allt mer. Jag tror nämligen att få törs sätta en slant på att det blir lika dramatiskt nu som 1979.

En annan stor skillnad mot 1979 års val är att det då bara fanns fem partier i riksdagen medan det är åtta i dag. Miljöpartiet och Sverigedemokraterna var ännu inte bildade, och Kristdemokraterna, som då hette Kristen Demokratisk Samling, lyckades inte skrapa ihop mer än 1,39 procent av rösterna.

Sverige var inte med i EG, som ännu inte bytt namn till EU, och järnridån skilde fortfarande öst från väst.

Jag minns väldigt tydligt att vår lärare i samhälle och historia, William Bruno, förklarade att i Sverige tilläts aldrig den öppna arbetslösheten stiga över 3 procent. Det får man väl också säga är en stor skillnad mot i dag.

Men vad menar jag med allt det här, att det var bättre förr? Nej. I nostalgins kikarsikte ter sig allting mycket enklare, men skulle jag vilja flytta tillbaka till 1979 igen? Herregud, nej! Ännu mindre skulle jag vilja att dagens värld såg ut som den gjorde för 35 år sedan.

Möjligen kan jag känna mig aningen besviken över att 2014 inte har samma science fiction-skimmer över sig som jag anar att vi föreställde oss då. Mobiltelefoner och internet är förvisso rejäla uppfinningar, men det är skralt med semesterresor till månen eller luftburna bilar.

Efter 1979 års val följde 1982, för på den tiden hade vi val vårt tredje år. Jag fick rösta för första gången och valde att poströsta eftersom jag skulle vara på väg hem från en Roxy Music-konsert på söndagen, och musik var trots allt viktigare än politik.

Men, jag röstade, och det gör jag så klart i år också, och ni med hoppas jag.

Fria val och demokrati kan nämligen aldrig kännas omodernt och gammalt.