Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den bejublade valfriheten har stått mig upp i halsen

I sommar har jag gjort en rad val, helt på egen hand, tillsammans med andra och några har jag mer eller mindre tvingats till.

Annons

Jag har flyttat från en ort till en annan. Från östkusten till inlandet, i DN-krönikören Johan Cronemans ögon - troligen ett kraftigt nedköp.

Vi har valt en kommunal skola till våra barn.

Vi har valt att sälja ett hus och köpa ett annat. Med påföljande valkrav av elleverantör, bolånsbank, hemförsäkringsbolag, internetfirma och färg på köksluckorna. En oändlig rad av kval, har det känts som.

Jag har tackat ja till ett jobb, och nej till andra arbetsgivare.

Ja, jag tror ni fattar.

Den, på sina håll, bejublade valfriheten har stått mig upp i halsen. Fanns det rutavdrag på någon slags ickevalstjänst hade jag slagit till på en gång.

Skulle jag rådfråga en psykolog skulle hen nog säga att jag gjort en rad stora förändringar på kort tid, som tar på krafterna.

Handlingsmönstret vittnar troligen om något slags förändringsbehov. Eller flyktbeteende. Jag skulle nog få rådet att sitta still i villakvarteret ett tag och inte dra i gång några nya jätteprojekt under hösten.

Skulle en sociolog trycka in mina val i sin analysmatris, skulle jag sannolikt placeras in i en liten grupp läskigt priviligerade världsmedborgare. Jag tillhör ett kollektiv som lyckats bosätta sig i ett stabilt och lugnt hörn på jordklotet. Där många av oss inte behöver bekymra oss för att få mat på tallriken eller att få ihop tillräckligt med pengar för att få in våra våra barn i en skolklass.

I stället kan vi ägna oss åt en massa lyxval, där folk inte gör annat än bygger appar åt hos för att hitta billigaste elavtalet och appleklockan.

För i ett annat samhälle, i ett annat hörn av världen, hade jag tvingats på flykt, varit utan jobb och bara kunnat fantisera om att få ett banklån till en egenägd drömkåk.

I morgon är det annat val. Ett viktigt val, där vi faktiskt har chansen att påverka vår framtid och tillvaro.

Men inte enkelt.

Eller egentligen borde det vara det.

Förra året uppmättes för första gången någonsin en koldioxidhalt på 400 ppm, vid Observatoriet i Manua Loa på Hawaii. I år nåddes gränsen redan den 12 mars. Ppm är ett mått på koldioxidhalten i atmosfären. 400 ppm har pekats ut som den gräns där alla varningsklockor borde ringa. Men att vi når över den kritiska nivån beror på, enligt några meterologer på SMHI, att vi fortsätter att utnyttja jordens ändliga fossila resurser - kol, olja och naturgas som om vi inget vet. Då ökar koldioxidhalten. Det är inte bra, har jag fått för mig.

Men vem som har en trovärdig miljölösning, det är inte lika enkelt att avgöra.

Sen de här fascisterna. Jag bara inte vill se ett parti med nazistiska förtecken i någon av våra folkvalda församlingar. Alla andra krafter, jag väljer att kalla de för goda, måste gå samman för att mota Svenskarnas parti, och deras likar, i alla upptänkliga grindar.

För jag tror ju på valmöjligheten, på demokratin. På motkrafterna.