Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den frivillige häktesbesökaren

I sju år har Lars Eliasson helt frivilligt besökt människor som sitter häktade i Östersund.
– Jag har lärt mig att lyssna och fått en helt annan kunskap om hur människor kan hamna i olika situationer, säger han.
I år kommer Röda korset för första gången att ställa upp med frivilliga häktesbesökare även under julhelgen.

Lars ingår i en grupp om sex personer från Röda korset som är frivilliga häktesbesökare. Två kvällar i veckan finns någon av dem där som samtalspartner och lyssnande medmänniska. De är också de enda, förutom personal, präst och åklagare, som får besöka häktade med restriktioner, vilket betyder att de har begränsade kontakter med omvärlden. Det är något som åklagare beslutar om för att det finns risk för att utredningen kan försvåras.

I Sverige är det mer regel än undantag att de häktade får restriktioner. Genomsnittligt är en intagen häktad tre till fyra veckor.

– Eftersom de sitter helt isolerade är det en av våra viktigaste uppgifter. Vi besöker dem som vill och som har ett behov att prata av sig. Vi dömer ingen, har inga åsikter om varför de sitter där utan är en medmänniska som lyssnar. Och det som sägs under samtalen kommer inte utanför dörrarna. Det handlar om förtroende, säger Lars.

Hur kommer det sig att du började besöka intagna på häktet?

– Vi flyttade till Östersund 2005, min fru har alltid jobbat med Röda korset och just då sökte de häktesbesökare. Jag gick dit på intervju och blev antagen. Jag visste ju inte riktigt vad det innebar så när jag skulle göra första besöket tänkte jag att jag gör den här kvällen och ser hur det passar mig. Nu känner jag att det vi gör betyder verkligen något.

Vad ger det dig?

– Ofantligt mycket. Jag träffar fantastiska människor som jag inte skulle kommit i kontakt med annars, Många har en livserfarenhet och kan berätta om sina liv så att man skulle vilja be dem skriva en bok. Eftersom många sitter länge, i en miljö som man inte önskar att någon ska behöva vistas i, så hinner lära känna varandra ganska väl, säger Lars.

Finns det något eller några möten som etsat sig fast speciellt?

– Ja, ett par. Det gäller några personer som jag träffade i häktet och som det senare gått bra för.

Har det här frivilliga arbetet förändrat dig på något sätt?

– Ja, jag har fått en helt annan kunskap om och förståelse för varför människor kan hamna i svåra situationer. Jag har lärt mig lyssna utan att vara dömande. Jag är också politiskt engagerad och blev vid ett tillfälle erbjuden att bli nämndeman. Men det skulle innebära att jag tvingades sluta som frivillig här så jag tackade nej till det uppdraget för att kunna vara kvar som häktesbesökare. Folk frågar ibland hur vi vågar träffa människor som kanske begått olika brott. Men ingen av oss häktesbesökare har någonsin råkat ut för några obehagligheter, vi har bara fått ta emot tacksamhet, säger Lars.

Kerstin Sällström och Charlotte Andersson är två av tolv heltidsanställda kriminalvårdare på häktet. De sköter också dem som är intagna i polisens celler i samma korridor.

– Det finns mycket sorg och elände innanför de här väggarna och vi tycker det är oerhört värdefullt att de frivilliga finns här. Vi har nästan aldrig tid att sitta och prata med de intagna om vardagliga saker, utan då handlar det om jobbrelaterade ämnen, säger de.

Hur ser julen ut för dem som måste tillbringa den i häktet?

– Här finns ingen julgran, men de intagna kommer att få julmat. Dessutom brukar fängelseprästen dela ut små julklappar och Röda korset lite godis.

Artikeln kommer från 100 procent Östersund.