Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den ryska björnen fångas bäst i sällskap med andra

Oavsett om försvarsinsatsen i Stockholms skärgård är en rysk ubåtskränkning eller ej har Sverige en ny känslig försvarssituation att ta hänsyn till.

Annons

Medierapporteringen i helgen dominerades fullständigt av att försvarsmakten erkänt att det pågår en operation i Stockholms skärgård sedan i fredags. Då kom ett larm om signaler från Kanholmsfjärden som utlöste sökandet efter en ubåt på svenskt vatten, en operation på 200 man från olika förband och enheter. Det har spekulerats om allt ifrån oljetankers som döljer ubåtar till svartklädda landstigna soldater.

Ingen av oss utanför operationen vet exakt vad som händer och vad misstankarna faktiskt gäller, då försvarsmakten inte har bekräftat farkost eller vilket land man misstänker. Ingen av oss vet, och bör inte heller veta, vilken kunskap försvarsmakten har och hur de väljer att lägga upp sina operationer. Misstanken faller dock av flera anledningar på Ryssland. Tidigare vet vi att de har kränkt svenskt luftrum, dels vid påskincidenten 2013, med övningar av kärnvapenanfall mot Sverige, och dels i mars i år då ett SAS-plan var nära att kollidera med ett ryskt spaningsflygplan söder om Skåne.

Ryssland har trappat upp sin aggressivitet mot hela sitt närområde.

Katarina Tracz, biträdande chef för tankesmedjan Frivärld, gör i måndagens Expressen en genomgång av hur Ryssland stegvis har höjt tonen utrikespolitiskt. För att visa på denna utveckling nämner hon Putins uttalanden om Sovjet från 2005, Rysslands attack mot Georgien och i år invasionen av Krim. Förutom kränkningarna av svenskt luftrum har upprepade likadana inflygningar gjorts mot Finland. Ryssland aspirerar åter på att bli en militär stormakt.

Oavsett om den förmodade utländska ubåten visar sig vara rysk eller inte finns det med andra ord en ny och allt mer problematiskt situation att förhålla sig till. Det finns röster som menar att det bara handlar om rysskräck och ursäkter för att få rusta upp. Ryssland är en viktig handelspartner till Europa och det bästa för medborgarna i alla länder är alltid om konflikt kan undvikas. Men regimen och makthavarna i landet går allt mer mot ett totalitärt styre, med militarism och oligopol. Den ryska regimen trappar även upp våld och förföljelse mot minoritetsgrupper som HBTQ-personer och inskränker yttrandefriheten mot journalister.

Så de nostalgiska kulturskribenterna får ursäkta, men vi är många som har all rimlig anledning i världen att känna oro inför ökat ryskt maktinnehav.

Tidigare byggde det svenska försvaret på alliansfrihet där vi skulle kunna försvara oss själva länge nog för att få fienden att tappa intresset. I dag står vi fast vid alliansfrihet, men har samtidigt monterat ner vårt försvar. Det är en ekvation som inte går ihop.

Vi måste börja överväga antingen högre kostnader och egen upptrappning, eller att ta en seriös diskussion om Nato-medlemskap.