Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den shoppande julfascisten som kom in från kylan

Befinner mig i mitten av julhandeln. Folk river galgar och kaoset är ett faktum. Jag smyger bland hyllorna på H&M. Förföljer en tjej. Hon bär på det sista exemplaret av tröjan som min syster önskat sig. Rätt färg, rätt storlek. Vakar som en örn. Väntar på att hon ska hänga tillbaka den.

Annons

Jag måste bara ha den, vad som än krävs. Julefriden hänger nästan på den där förbaskade tröjan. Mina kinder hettar och fingrarna kliar. Sakta märker jag hur mitt alter ego vuxit fram. Den fruktade julfascisten. Det är som en drog, den slukar upp en och gör en galen. Lussebullar, Lucia och tomtar, kan inte få nog. Då har det ändå blivit bättre med åren.

När jag var sju år var det som värst. Som de flesta barn bultade mitt hjärta hårt och ögonen tindrade runt jul. Hela december spenderades med julklappstillverkning. Pärlplattor, pepparkakor och julgranspynt. Allt som gick att slå in slogs in till klappar. Trots en produktiv månad hann jag inte klart. När jag räknade klapparna märkte jag att pappa och syster skulle få en fler än mamma. Panik.

Julen fick absolut inte vara orättvis. Med kallsvettande fingrar ryckte jag åt mig första bästa sak, en dammig plastblomma. Slog in den och smacka på ett tomteklistermärke. Pjuu, nära ögat. Resterande av julhelgen passerade i ett traditionellt schema. Tomtegröt, jul rim, Aladdin, kalle, julklappsutdelning och så vidare. Den ena mysiga aktiviteten avlöste den andra. Allt skulle tindra och inget fick gå fel. Förmodligen tindra det mesta men mycket gick fel.

På juldagen kom mamma in i mitt stökiga flickrum. Hon hade den där allvarliga rösten, du-sitter-i-klistret rösten. I handen höll hon min fula plastblomma. Bluffen var synad. Hon sa att det inte var antalet klappar som räknades. Att det inte ens var poängen med jul. Jag tittade förvirrat ner på fötterna. Förstod inte riktigt. Men kanske var det då min fascism sakta börja avta.

Efter 30 svettiga minuter köpte tjejen min tröja. Min perfekta julklapp. Svordomarna dånade i huvudet. Så irriterad att jag nästan snubblade över en tiggare på väg ut. Hon satt på knä och folk sprang nästan över henne. I hennes kopp låg nio ynka kronor. Fingrarna var röda av kyla och hennes huvud var böjt. Jag blev påmind om varför jag inte längre var fanatisk över julen.

Att julen är jobbig för många är ingen nyhet. En del har inte råd att köpa julklappar, andra har inte någon att ge dem till. Men sen finns det vi som har lite av båda delarna. Vi som borde kunna ha de rätt bra. Om det inte vore för att vi satt käppar i vårt eget jäkla hjul.

Jag stannar upp och betraktar situationen. Folk springer som dårar, i jakt på perfekta klappar. Ingen ler och alla ser svettiga ut. I ren skuldkänsla dumpar jag en femtiolapp i kvinnans kopp och går vidare. Köper en glögg och tar bussen till min syster. För vad spelar det för roll vi inte ens har tid att umgås?

Så släng pepparkaksdegen, skit i om granen är tanig. Ring upp dina gamla polare. Besök släktingen som alltid är själv på jul. Slösa inte din tid. Hittar du inte den perfekta julklappen? Smacka på ett tomteklistermärke på en dammig plastblomma. För vem bryr sig egentligen?