Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den som aldrig lidit kan heller aldrig älska

Så var då sviten bruten. När detta skrivs har ÖFK ännu inte mött Giffarna på bortaplan. Men i onsdags mot Ängelholm sprack alltså sviten med nio matcher i rad utan förlust.

Annons

Redan i halvtid kunde man höra publiken grymta ”vad fan är det här?”. Och det kan jag avslöja här och nu – det är fotboll. Den funkar så här, man vinner och man förlorar. Allt annat skulle göra hela upplevelsen fullständigt värdelös.

Den här säsongen vill jag påstå att ÖFK gjort sitt riktiga genombrott här på hemmaplan. Det kommer ett par tusen åskådare en vardagskväll och fotbollsmatcherna har blivit en social mötesplats för de mest skilda samhällsskikt.

Man stöter ihop med folk som man sedan länge börjat undra om de fortfarande finns kvar i jordelivet.

Själv är jag hjärtligt trött på att allt i den här stan ska värderas utifrån hur mycket folk som lockas hit eller vad det gör för bilden av Östersund.

Det kan gälla det mesta från en eventuell filial till Nationalmuseet till vilka butiker som kommer att finnas i nya Centralpalatset.

ÖFK sätter inte Östersund på någon karta, som det brukar heta, och laget gör inte mer för bilden av stan än vad IFK Värnamo gör för bilden av sin stad.

Det här är ju till för oss, vi som bor här. När ­Ammar dansar som en fjäril och sticker som ett bi. Eller när Modou blåser på så att motståndarbackarna blir förkylda. Och när Nouri snurrar upp ett halvt mittfält så att de hamnar i korvkön på norra kortsidan.

Då gör de det i tröjor som det står Östersund på och vi upplever det här tillsammans. Det är själva essensen med ett fotbollslag.

Själv måste jag erkänna att jag för ett par år sedan inte trodde att vi skulle få uppleva det här något mer i Östersund. Jag var med redan under IFK:s storhetsperiod. Då enades hela Jämtland kring laget och det var en ära för de småbyar som lyckades få med en spelare.

Opes framgångsperiod byggde på att tre, fyra bänknötare från allsvenskan värvades och genast kunde de vara med och leka med de stora grabbarna.

2014 äger ÖFK länets fotbollsscen och nu krävs det tydligen att ett helt proffslag med företrädesvis utländska spelare värvas ihop.

Nya tider medför nya förutsättningar. Och det gäller att ha kul så länge pengarna räcker.

Det finns ännu ingen genuin ­supporterkultur kring ÖFK. Ska jag vara ärlig så har Alsen en bättre hejarklack.

Och 95 procent av dem som bänkar sig på arenan för att se Superettan skulle aldrig snudda vid tanken att se en träningsmatch i slutet av februari.

Men vad gör det? Ett nytt lag har ju helt naturligt en ny publik och helt plötsligt börjar man prata fotboll med personer som man aldrig i livet trott skulle bry sig om ett lokalt lag. Än så länge kan de uppenbarligen inte riktigt hantera motgångar, vilket ju annars tillhör den själfulla sidan av att hålla på ett fotbollslag.

Som gammal inbiten anhängare till IFK Östersund vill jag bara ge er nyväckta fotbollsvänner rådet att bita ihop även när det blåser motvind.

För den som aldrig lidit – kan heller aldrig älska.