Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den textila konsten vill vi se mer av!

Textil Vårsalong heter utställningen på Jamtli som hade synnerligen välbesökt vernissage i söndags.

Annons

Vårsalong brukar innebära en jurybedömd utställning där det varit fritt att lämna in bidrag. Men på Jamtli är den delen den absolut minsta biten.

Den första delen av utställningen är skapad av föreningen "Broderiets vänner" som i år fyller 20 år. Föreningen bildades efter några olika textilkurser på Jamtli i tidigt 1990-tal.

Deras del av utställningen består i sin tur av flera delar. Det är olika rum som förskönas av broderier på täcken, på kuddar, mobiler, jämtlandssöm, stjärnbroderier och pulsvärmare.

I och för sig fina saker alltihop. Men alls inte riktigt vad jag förväntat mig på en textil vårsalong 2014. Den här delen blir mer som en uppvisning i hemslöjd än i fritt skapad konst.

Sedan kommer då den del som är de egentliga vårsalongen. Den utgörs i stort sett av en enda vägg och totalt är det 55 verk av de totalt 83 som lämnades in som visas. Det är 27 olika skapare bakom verken som hängts upp. Och här finns traditionellt och mer samtida sida vid sida.

En del verk är mer installationer som Åsa-Sara Sernheims grillade Barbiedocka och Linda Svedbergs påhittiga skapelser. Men även i det avbildande blandas spännande landskap med humor.

Mångsidigheten i uttrycket fascinerar även om hängningen så tätt på samma vägg gör att vissa fina verk försvinner i den stora helheten.

Mest utrymme får de sex speciellt inbjudna konstnärerna i det innersta rummet på Jamtlis övervåning. Två är från länet, Katarina Widegren och Anna Erlandsson, två från Dalarna, Anna Sjons Nilsson och Anna Hådell, en från Stockholm, Lotta-Maja Öhman och en från Domsjö, Ulf Edberg.

"Grön Amason" av Lotta-Maja Öhman är en skyltdocka, en kvinnlig terrorist i skidmask, beväpnad med revolvrar och slangbella. Pussy Riot har ju nästan samma utstyrsel men är fredliga, den här hyllningen känns tveksam.

Roligare är Anna Erlandssons broderade dagbok från en skidfärd genom Finland och Anna Sjons Nilssons parafraser på kända målningar.

Det går ändå inte att komma ifrån att det har visats betydligt mer spännande textilutställningar på Jamtli. Jag tänker på Monica Nilsson och Anita Grede och jag tänker på Ingegerd Möllers textila konst.

Mina förväntningar var kanske för höga. Och det blir fel när hemslöjd och konsthantverk blandas med konst, det blir en onödig dissonans. Hemslöjden är värd en egen utställning och den textila konsten en egen.

Mer lyckat blir det hos Svenssons Ramar. Där visar den tre år gamla föreningen "Handlaget" fritt broderi.

På en mindre yta och med ett färre antal verk lyckas jag här bli både road och gripen på ett helt annat sätt än på Jamtlis disparata vårsalong.

Flera av de medverkande i Handlaget finns också med på Jamtli och deras inslag tillhör de mer lyckade där.

Men den lilla utställningen på Svenssons Ramar visar än tydligare upp en uppfinningsrikedom och en konstnärlig skicklighet som jag faller pladask för.

Som i Ulrika Formgrens små vackra porträtt, Kicki Sjöbloms och Ragnhild Möllers fjälllandskap, Lena Strömbergs humor.

Ja, alla medverkande bidrar till den fina helheten. All heder till gruppledaren Ingrid Aronsson och alla som satsar på detta fina broderi.

Äntligen konst på Exercishallen Norr igen!

I en stor och omfattande utställning möts de åter, läraren och professorn, som blev kollegor, som blev vänner. Jon Arne Mogstad och Kåre Henriksson gillar att måla stort.

Och här får alla de stora dukarna perfekta ytor och vi betraktare kan ta del av det spännande måleriet på bästa sätt.

Sammantaget är det 63 verk som visas. Mestadels de riktigt stora målningarna.

Deras sätt att fylla de tomma dukarna med färger är långtifrån lika. Jon Arne är mer figurativ, vågar ha ett lite lägre tempo och väver in texter.

Kåre Henriksson fyller dukarna med många lager färger, färger som rinner, färger som täcker andra färger och där det börjar likna något avbildat så får det gärna täckas lite med andra färger.

Men ibland möts de i sina uttryck, Jon-Arne har några målningar där bilderna skymtar fram bakom olika nät eller perforeringar och Kåre Henrikssons förmåga att låta sina målningar vävas ihop av nätliknande mönster är välkänd.

Det är en väldigt fin och gripande utställning. Det är ett möte med två målande konstnärer som till fullo behärskar sitt konstnärskap. De behöver inte treva sig fram utan vågar följa sina idéer hela vägen ut.

Det är också så att Exercishallen Norr nu återtar sitt rätta element.

Färgfabriken Norr var en våt dröm för alla sanna konstälskare. Att både Färgfabriken och de lokala intressenterna schabblade bort den lysande idén är så sorgligt att jag inte orkar kommentera det mer.

Men Exercishallen borde skötas så att det kan visas åtminstone två stora utställningar varje vår och höst i framtiden. En så bra lokal måste få användas.

Men skynda er till Exercishallen Norr nu före den 5 mars! Då får ni se en riktigt, riktigt sevärd utställning med rakt igenom bra måleri. Det här är en utställning som borde visas på fler ställen landet runt.

I källarlokalen på lilla Galleri Eken pågår just nu en utställning av blandat måleri. Det är mestadels äldre måleri av olika jämtlandskonstnärer.

Betydligt mer spännande är de tolv helt nya målningarna av en av mina personliga favoriter. Paul Rengmyr ställer ut alldeles för sällan. Och inte heller nu ville han ha en separatutställning, men om andra konstnärer visades samtidigt kunde han tänka sig att vara med.

När Paul släpper det avbildande och ger sig ut i konsthistoriens kubism och surrealism blir resultatet riktigt spännande och njutbart.

I klara fina färger i verk som blandar olika tekniker och även lite collage har han skapat några målningar som verkligen sticker ut. I några andra verk arbetar han mer realistiskt med gråskalor i närstudier av trädstrukturer och liknande.

Och i den fina vyn från Svedjebacken kommer solen efter en bygata rätt mellan husen där betraktaren ser effekterna rakt från sidan och en rödgul vägskylt lyser till.

Jag har många gånger under åren skrivit att Paul Rengmyr ställer ut alldeles för sällan. De här tolv smakproven ger sannerligen mersmak.