Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den ultimata nyansen av blå

Annons

hänger det många dyra tavlor. En av dem är blå, med titeln ”Blue”.

Detta är mitt starkaste minne från mitt enda besök där, när jag var 14 år gammal och lagom pubertalt rebellisk. Att någonting som, enligt mig, vem som helst skulle ha kunnat skapa på ungefär en minut fick hänga där och kosta cirka en förmögenhet gjorde mig minst sagt skeptisk.

när jag jobbade med en miniutställning om tid, ute på Östersunds konstskola där jag studerar. En del i det projektet var nämligen att göra intetsägande tavlor. En av dem är till exempel full av ord:

Dramaturg. Svetsteknik. Traktordäck. Spliceingkomplex. Kundpinne. Grå Eminens. Kompetens-nivå. Paradox. Paraply. Isbrytare.

det bör ta att skriva tio ord på ett stort papper. Sedan kan jag besvara det med att det i det här fallet tog nästan en hel skoldag. Först klottrade jag flera sidor fulla av ord; ord jag knappt kan (spliceingkomplex, palimpsest), ord jag kommit på mig själv med att missbruka (paradox, omnipotens), ord som vanligtvis inte ingår i dagligt språkbruk (kundpinne, futharken) och så dare. Sedan kom den kämpiga urvalsprocessen, följd av att ordningen kastades om ungefär hundra gånger. Klart. Yes!

projekt inte är superseriöst så ser jag på det som ganska talande. Jag tror att den här sortens arbetsprocess – dock på en mycket högre nivå – är vad som skiljer etablerade konstnärer från oss amatörer. Deras verk handlar inte om chansning, utan om otrolig pricksäkerhet och, framförallt, omdömesförmåga. Om jag skulle köpa en dyr tavla skulle jag välja en som inger känslan av att varje streck finns där av en anledning. Konstnärskap handlar så mycket om kontroll; av färger, linjer – och inte minst känslor och betydelse bakom verket.

som är konst har jag många gånger tagit upp verket ”Blue” – med den pubertala rebellskepsisen i behåll. I dag skulle jag dock drabbas av rejäl prestationsångest om någon skulle få för sig att beställa någonting liknande av mig – hur skulle jag lyckas förmedla någonting med så minimala medel? En färg!?

”Blue” är säkert en första klassens kämpe som suttit i åratal livnärandes på vatten och brödkanter för att jobba fram den ultimata nyansen av blå. Om inte annat så har jag svårt att hitta någonting som känns mer typiskt oss kulturarbetande – alla ser våra resultat, ingen ser slitet bakom. På gott och ont.

Mer läsning

Annons