Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Det är dags att skrota lucia-tävlingen"

En man går på busstaket och häller ut bensin. Inne i buss­en sitter en mamma och försöker skydda och trösta sin lilla dotter, runt omkring dem ligger ihjälskjutna passagerare.

Annons

De drar sig mot bussens dörrar, försöker hitta en väg ut. Bussen är omringad av beväpnade män och när som helst kommer de att tända på det bensinindränkta fordonet. Flickan skonas av de beväpnade männen och blir utdragen ur bussen, sliten ur sin mammas famn. Flickan ser på när bussen tänds på och mamman slukas av lågorna. När hon förtvivlat rusar mot bussen och sin brinnande mamma blir hon skjuten i ryggen.

Scenen är ur filmen ”Nawals hemlighet” och tillhör de mest fruktansvärda filmscener jag någonsin har sett.

Det finns några fler sådana exempel på filmscener jag aldrig kommer glömma: När den lilla flickan i ”En blomma i Afrikas öken” blir fasthållen och könsstympad av en äldre kvinna i byn, till exempel. Var det hennes farmor, till och med, som gjorde det? Hur som helst kommer jag aldrig att glömma de där skriken från ungen. Hur får man ett litet barn att spela så övertygande? Vad tänkte hennes föräldrar som säkerligen var med under inspelningen? Hade de lust att bryta inspelningen? Grät de, liksom vi gjorde när vi såg det på film?

En annan scen är den i ”Soraya M” när de små döttrarna springer över blomsterängen. Mamman har precis blivit stenad till döds. Hur ska de klara sig genom livet i ett samhälle där kvinnor blir dödade på sådana barbariska sätt? Kommer de giftas bort när de är sju år gamla? Våldtas, kränkas, utnyttjas och misshandlas genom hela sina liv?

Min dotter är född i Sverige och kommer växa upp här. Det är skönt att veta. Fruktansvärda saker kan hända, men risken att hon ska könsstympas eller stenas till döds är i alla fall lika med noll. Det är, som sagt, skönt att veta.

Det är också skönt att veta att hon får gå i skola, utbilda sig, gifta sig med vem hon vill, rösta, få nästan lika lön som killarna när det är dags att börja jobba och hon kommer aldrig behöva frysa. Skönt.

När man som förälder slipper oroa sig för de basala sakerna kan man fokusera på andra. Utanförskap, till exempel. Vad gör jag om min dotter blir mobbad? Eller mobbar?

I en tidsålder av extrem utseendefixering, hur ska vi lära barnen att det är okej att vara olika? Korthårig, långhårig, mullig, smal, tjock, mörk eller ljus, alla får vara med. Hur får vi dem att förstå det? Alla är vackra – hur ska vi få fram det meddelandet när tidningar och tv matar oss med en standardmodell som är lång, smal och übersnygg?

Ett sätt är så klart att skrota den luciatävling som just nu pågår runt omkring i hela landet. Det var länge sedan vi såg en ”Fröken Sverige-tävling” på tv, det är bevisat att vi kan skippa den urdumma idén att tävla i utseende. Så varför hänga fast vid den gammelmodiga och konservativa tävlingen att rösta fram en ung tjej som ska gå omkring med en ljuskrona på huvudet?

”Men det är ju traditioooonnnn”, ropar ni.

Well, traditioner kan med fördel utvecklas och förnyas, säger jag.

”Men Lucia sprider ju så mycket ljus och värme dit hon kommer och lussar, det vill vi inte vara utan”, skallar ni då, allt mer desperata.

Jaha, och ett luciatåg bestående av gamla och unga, kvinnor och män, kan inte sprida värme och ljus, menar ni?

Nej, det är dags att skrota den där dumma, sexistiska, gammelmodiga och omoderna Lucia-tävlingen. I alla fall så som den ser ut just nu. Låt alla vara med, män som kvinnor, unga som gamla, långhåriga som korthåriga, störda och normalstörda, svenskar och invandrare. Eller skippa hela grejen med bilder och låt folket rösta på den röst de tycker bäst kan leda ett luciatåg.

”Men tävlingen är ju förnyad”, säger ni och pekar på att årets luciakandidater i Östersund alla representerar var sin välgörenhetsorganisation som får pengar när någon röstar på just ”deras” kandidat. Fine, men kandidaterna behöver väl inte vara unga, svenska, långhåriga och söta för det. Låt alla vara med.

Låt alla vara med. Säg det hundra gånger så kanske det fastnar. Låt alla vara med.

Det är drygt 16 år kvar tills min dotter når lucia-tävlingsåldern. Då hoppas jag att tävlingen är öppen för både henne, mormor, farbror eller vem som helst som vill sprida lite värme och sång kring juletid.

I år får hon nöja sig med förskolans luciatåg. Där får barnen helt enkelt välja vad de ska vara – lucia, tärna, stjärngosse, tomte eller bara sig själv. Alla får vara med.

Det är skönt.