Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är en deprimerande tid vi lever i

/

Barn tar livet av sig efter att ha blivit nätmobbade. Nu senast en 12-årig flicka i USA som valde att ta sitt eget liv efter att flera års tid blivit trakasserad på nätet med kommentarer som "borde inte du ta livet av dig?" och "Du är värdelös".

Annons

I Indien fortsätter gruppvåldtäkterna.

I Sverige tas två unga män på bar gärning när de försöker gruppvåldta en kvinna i en park i Stockholm.

På tal om män, visst verkar det vara ovanligt många svenska män som skjuts ihjäl i storstäderna just nu?

Sverigedemokraterna gjorde succé i kyrkovalet.

Mobilstrålning tros ligga bakom ADHD.

Kalixlöjromen på anrika Grand Hotel i Stockholm visade sig vara simpel rom från Bottenviken.

Som sagt – sjukt deprimerande.

Kanske är det inte så konstigt att användningen av antidepressiva medel ökar. 2005 tog elva procent av svenska kvinnor mellan 45 och 64 år antidepressiva medel, enligt statistik från Folkhälsoinstitutet. Och då hade användningen av medlen eskalerat de senaste åren.

I fjol rapporterade Socialstyrelsen att allt fler unga får medel mot depression. Deras undersökning visade att ökningen var på 36 procent sedan 2006. Främst är det människor i åldersgruppen 20-24 år som i allt större utsträckning tar antidepressiv medicin.

Nu är det kanske inte så konstigt att det är främst kvinnor som tar "lyckopiller". Pratar man om vad som är deprimerande eller inte så kan man väl konstatera att det är vi kvinnor som dragit nitlotten i det så kallade genlotteriet.

Vi är generellt sett bättre utbildade men får sämre betalt än män.

Vi gör, statistiskt sett, mer hemma än männen och vad får vi för det? Nada.

Och som att det inte skulle vara nog så blir vi misshandlade, mördade och våldtagna i högre grad än vad män blir. I alla fall i våra relationer.

Som sagt, kanske inte så konstigt att det är just kvinnor som tar flest antidepressiva medel.

Men fjolårets undersökning från Socialstyrelsen visar även, förutom att det mest är kvinnor som tar antidepressiv medicin, att användningen bland unga män ökar snabbast.

Är vi ett deprimerat folk, vi svenskar? Över var tionde svensk knaprar alltså lyckopiller. Och ungdomarna blir allt mer deppade.

Visst, kraven från samhället ökar. Vi ska bo flott och köra en fin bil samtidigt som vi ska balansera karriär och familj. Vi vill ha allt och samtidigt inte ge avkall på något, inte konstigt att man blir deppad när man inte får ihop det.

Samtidigt – kan det vara så att det är ganska lätt att få utskrivet antidepressiv medicin i dag? Här, ta ett piller, så kanske det känns bättre sen. Att härda ut tills det går över, gå i terapi eller jobba med sig själv har varken vi eller läkarna tid med i dag.

Men inte kan det väl vara så att läkarna, dessa heliga kor, överförskriver antidepressiva medel till befolkningen? En läkare har väl aldrig ställt en fel diagnos?

Ja, jag är sarkastisk. För varje gång jag läser om någon som skickats hem med alvedon för något som senare visat sig vara en cancertumör minskar mitt förtroende för läkarkåren. För varje gång en läkare hävdar på fullt allvar att landstingen måste anlita stafettläkare för att kunna fungera optimalt försvinner min tro på att de verkligen tar sitt jobb på fullt allvar. Handlar läkaryrket i dag mer om att tjäna så mycket pengar som möjligt och mindre om att rädda liv? Ibland känns det så.

Om landstingen går på knäna och sjuksystrar och undersköterskor måste jobba mer för mindre, varför kan då läkarna inte vara villiga att dra sitt strå till stacken? För att strået till stacken kommer innebära färre övertidstimmar och kompberg som gör att de kan vara lediga månader i sträck om de så önskar? För att när den ena läkaren tar ut sitt kompberg och drar söderut under vintern så måste landstingen ta in en stafettläkare som kostar i månaden ungefär vad en sjuksköterska kostar per år och det är så klart inte ett system man kan sluta med? Vad ska läkarna leva av då? Och när ska de vara lediga?

Förlåt om jag låter bitter. Jag blir bara så deprimerad. Det kan till och med tänkas att jag behöver medicineras, frågan är bara hur jag ska lyckas få träffa en läkare. För när landstingspolitikerna sätter ner foten och säger nej till att anlita stafettläkare svarar läkarna med att säga upp sig.

Som sagt – det är en deprimerande tid vi lever i.

Annons