Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Det är förutsägbart att lyssna till sig själv"

Bor? Lägenhet i centrala Östersund tillsammans med hustru Lena.

Familj? Ja! Unga och gamla.

Ålder? Drygt 18800 dagar.

Gillar? 1000 och en saker. Bekymmerslösheten i Hälsingland med min Lena under sommaren. Att cykla i stan. Gudstjänster. Deep Purple! Toscana. Långfärdsskridsko i mars. Vin och mat med goda vänner. Teologi!

Favoritbok? Är ofta den senast lästa och då blir det Grand Final i Skojarbranschen av Kerstin Ekman. Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco brukar jag ofta tänka på så den måste också nämnas. Och bibeln förstås.

Annons

Hur ser din vardag ut?  

Den är jobb och fritid, möten och planeringstid. Den är kvällsté i favoritfåtöljen. Den är längtan, stillhet och eftertanke. Skratt. Den är sång, frid och oro, omtanke och mod. Glädje och sorg. Lite stress kanske. Har jag missat nåt? Den är livet.

 

Vad drömmer du om? 

Jag lever min dröm. Det som kanske saknas är mera tid med familj och vänner. Och så ligger mitt romanskrivande i träda, liksom i princip musicerandet, men jag tänker att var sak har sin tid.

 

Vad är det mest spännande du gjort i ditt liv?

Det måste vara när barnen föddes även om jag nog mest var i vägen.

Min livsresa från religiöst indifferent till präst var också spännande men på ett annat plan.

 

Vilken är din relation till mat?

Okomplicerad. (Oxkinden på Jazzköket är svårslagen).

 

Finns det något du saknar som du skulle behöva?

Nix.

 

Brukar du lyssna till dig själv?

Jodå, men det kan vara ganska tröttsamt och förutsägbart. Det är mycket mer spännande att lyssna till andra.

 

Vem tror du att du är?

Jag är Håkan, varken mer eller mindre.

 

Vilken är din drivkraft?

Det finns en drivkraft som säger till mig att jag ska vara duktig och flitig. Den beror på något förstås. Fråga min psykolog, haha. Fast jag är äntligen mindre intresserad av vad andra eventuellt tycker numera. Bekräftelsebehov är ingen bra drivkraft.

Jag skulle vilja svara att Kärleken är min drivkraft. Det är åtminstone delvis sant.

Vart är du på väg?

Det finns en riktning förstås men den är ganska diffus. Vandringen i sig är just nu viktigare än målet. Ytterst sett vandrar vi alla mot döden förstås och där hoppas jag att evigheten tar vid. 

Vad tror du på?

Gud. Men frågan om tro är hopplös att svara enkelt på om man vill bli förstådd.

Det finns en tro i mig som är så djupt rotad att jag knappast kan föreställa mig en tillvaro utan denna tro. Men jag är inte så säker på att det är jag själv som tror. Tron liksom bor i mig. Glasklart, inte sant?