Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det är mänskligt att tigga

Vi har lag mot blottare men ska inte ha lag mot tiggare – hur kan man förklara denna åtskillnad för allmänheten? Så skrev Bo Hansson Soll, Centerordförande i Sollentuna, på Twitter.

Annons

Han är inte ensam med sina funderingar.

Riksdagsledamot Cecilia Magnusson (M) gick i en debattartikel i Dagens Nyheter (13/8) igenom olika åtgärder mot gatutiggeriet på sikt. Hon landade i slutsatsen att förbjuda gatutiggeriet inte var att förbjuda fattigdom, utan att det är att ta bort en av de värsta riskerna för att fattigdom permanentas. Ett sådant förbud skulle också vara en insats som ligger väl i arbetslinjens anda.

Gatutiggeriet har oväntat vuxit till en av valrörelsens hetare frågor. Det är inte bara dåligt. Här finns principer och värden som förtjänar en plats i det politiska samtalet. Tiggeriet som politiskt tema rymmer centrala värderingar om solidaritet, empati och makt.

I diskussionen om synen på tiggeriet exponeras ofta människors djupare värderingar och fördomar. Hur ser vi egentligen på privat, i stället för skattefinansierad, solidaritet? Vem är din medmänniska? På vilket sätt kan ett förbud mot gatutiggeri ligga "i arbetslinjens anda"?

Och så en stor fråga om juridik: Vilka typer av beteenden är det som kan förbjudas? Den senare aspekten är central. Av någon anledning har även samhällsproblemet med personer som åker till Sverige för att leva av allmosor reducerats till en fråga om kriminalisering. Politiker är sällan så kreativa som när de föreslår nya förbud.

Ett antal förbudsförslag avsedda att på ett eller annat sätt trolla bort tiggeriproblemet har således lanserats. Låt oss titta på det mest långtgående förslaget, det som tar sikte på att förbjuda själva tiggandet. Vad skulle kunna motivera införandet av ett sådant brott?

Ett förbud kan naturligtvis inte lösa problemet med att människor behöver tigga. Det är som att försöka lagstifta bort misshandel genom att förbjuda slagna människor från att visa sina blåmärken.

Men det finns andra argument för ett tiggeriförbud. Ett kan vara att tiggandet i sig uppfattas som anstötligt, vilket Bo Hansson Soll antyder i sin jämförelse med blottare.

På vilket sätt är det anstötligt? Om en person som tigger antastar någon – exempelvis genom att dra i kläder – är det redan brottsligt. Ett nytt förbud måste ta sikte på den tiggande handlingen i sig. Att be någon om pengar ska i sig bli ett brott.

Här finns anledning att påminna om att det i en rättsstat inte är tillåtet att förbjuda saker bara för att man inte gillar dem. Det krävs något mer, som ett angrepp på en rättighet eller ett allvarligt intrång i någons privata sfär.

Vidare: I tvivelsmål ska lagstiftaren avhålla sig från att förbjuda saker, eftersom förbud begränsar friheten. Det är denna inställning som gör att vi förbjuder människor att blotta sig eller att antasta någon.

Det är därför vi inte förbjuder människor i nöd att be om hjälp. Det och mänsklig anständighet.