Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det blir inget blåmärke av en spottloska. Men den gör så ont.

Hej kvinnojouren! Hur mår ni? Ni stöttar många, men hur har ni själva med tryggheten, självkänslan och kontrollen över eran egen existens?

Annons

En Facebook kommentar, en gammal notis-lapp med ett frågetecken på och en rapport om en stökig storhelg fick mig att gå in i telefonskrubben på jobbet och slå numret. En märklig känsla kröp sin in i fingrarna. Just det här numret slår de kvinnor som har tappat tryggheten i sitt eget hem, självkänslan och kontrollen över sitt eget liv. De svarar. En stund senare försöker jag gå till en hemlig adress utan att bli ihjälslagen på isen, det gick. Men Jessica Rundberg och Helena Lassen Wikén som tar emot verkade däremot mörbultade. Det står små stövlar och skor i hallen och det luktar kaffe. Barnen följer med in i den här tillfälliga lösningen. Några har firat julen här.

Hur står det till? Har det varit ett stökigt år?

– Så in i hoppsan, säger Helena. Nu är ju inte boendet den stora delen. Men bara den har nästan dubblerats under 2013 och det har varit väldigt mycket stök kring de flesta. Det har krävts mycket!

– Att kommunerna sa upp samverkansavtalet i somras som var tecknat för att få långsiktighet har ju skapat ytterligare mycket stress och jobb, berättar Jessica.

Helena skrev en statusuppdatering på Facebook för någon dag sedan:

“Hann hem i natt för några få timmars sömn, alldeles för få känner jag. Med Zoegas skånerost ska vi nog ta oss igenom den här fullspäckade dagen också. Nu kör vi så det ryker."

På sju dagar har det varit kontakt med tjugo olika kvinnor. Fem helt nya, åtta som kontaktade jouren i december och de andra sju är äldre kontakter.

170 olika åtgärder, stora och små har blivit gjorda, alltifrån att tillbringa nyårsafton i fem timmar till personliga möten och korta telefonsamtal för att fixa olika saker.

Kvinnojouren, en trettio år gammal förening som är själv i kris. Sju kvinnor sitter i styrelsen, två kvinnor är anställda och mellan tio till femton kvinnor jobbar ideellt. En organisation som finns röda dagar. Myndigheter kan vid akuta lägen nå dem dygnet runt. De söker pengar för olika utvecklings och utbildningsprojekt från statliga myndigheter. Under förra året finansierades ytterligare en anställd för ett utåtriktat, öppet arbete, Salanderprojektet. Projektmedel går inte att använda för grundarbetet, stöd och boende. Under förra året genomfördes en föreläsningsserie i fem kommuner och kvinnojouren organiserade också en sommarverksamhet för de som behövde det med statliga medel.

Nu är samverkansavtalet med kommunerna borta. Personalen är uppsagd.

Men under oktober meddelande Östersunds kommun att man ger fortsatt ekonomiskt stöd till föreningen under 2014. Fyra ytterligare kommuner har meddelat att man stöttar verksamheten under det första halvåret.

– Men sen då, frågar sig Helena.

– Det tar ett år för oss att avveckla verksamheten, berättar Jessica.

Ett nytt avtalsförslag från kommunerna kom under hösten. Men det var inte några detaljer som ändrats utan det var ett helt nytt förslag, berättar Jessica. Där står vad kvinnojouren ska åta sig göra men inte hur det ska finansieras.

– Ingen seriös organisation kan skriva under det, säger Helena.

Föreningen har själv skickat förslag till avtal men har inte fått något svar. Kommunerna i Jämtland har en social samrådsgrupp som gör rekommendationer till de olika kommunerna som sedan fattar sina egna beslut.

Föreningen kan inte gå i konkurs. Kvinnorna i styrelsen är personligt ekonomiskt ansvariga om de står kvar med kontrakt, avtal och åtaganden när pengarna tar slut.

Barn leker högljutt bakom dörren. Deras mamma har dragit en gräns. Det räcker nu. Det är en stor process för en kvinna att bryta upp.

– Några är känslomässigt klara, andra har kärlekskänslor kvar. Det finns inte ett recept, ingen checklista att jobba efter, man måste vara flexibel säger Jessica.

Det behövs ofta mycket praktisk hjälp för att få kvinnorna på banan igen, med boende, med ekonomi, även hur man gör en budget och betalar räkningar, hon har ofta inte fattat så många beslut i den familj hon levt i. Mannen har tagit makt och kontroll och kvinnan lever ofta kvar länge i hans verklighetsbild.

Den psykiska misshandeln är svårare att komma åt juridiskt. Har mannen visat vad han är kapabel till kan det bara behövas en fnysning.

– En tjej hade blivit utsatt för grovt våld, sparkad och trampad i huvudet. Men när hon berättade att hon blivit spottad på brast rösten, berättar Helena

– Att bli spottad på är vanligt säger Jessica. Jättevanligt. Så är det.

Upprättelsen är viktig för kvinnan säger Jessica. Den viktigaste för henne är att mannen säger att gjort fel mot henne utan reservationer. Men får hon inte det så är det att samhället sätter ord på det. Att bli trodd och få respekt är oerhört viktigt för kvinnan för att kunna gå vidare. En fällande dom, ett skadestånd blir ett kvitto för kvinnan att hon inte gjort fel. Om han inte blir fälld så har han iallafall varit tvungen att sitta och lyssna, berättar Jessica.

Kvinnojouren är tydliga med sina egna gränser.

– Vi har stödsamtal men vi har ingen terapi eller behandlande samtal.

Då det är ett kollektivt boende gör att vi måste tänka kvalité för alla boende, så vi kan tillexempel inte ta emot kvinnor inne i ett aktivt missbruk och låta dem bo tillsammans med andra kvinnor som har sina barn med sig. Det finns fem sovrum i två lägenheter. Snittet som familjer bor här är 50 nätter. Under 2013 fick 45 kvinnor och 56 barn en fristad här.

Många av kvinnorna som behöver hjälp är från andra länder, de har inget nätverk här, kan varken svenska eller engelska. Bara tolk kostnaderna har dragit i väg i år berättar Helena. Det så kallade “hedersrelaterade våldet" kräver extra säkerhetsåtgärder.

Antal flyktingar som till länet har ökat. Antalet anmälningar om kvinnomisshandel ökade under 2012 med en procent i hela landet. Mörkertalet känner ingen till.

Den svåraste tiden kommer ofta för kvinnorna är alla akuta saker är klara, berättar Jessica, när de sitter själva i sin lägenhet och samhällets lampor på dem har slocknat. Vi har jobbat med projekt för att kunna följa kvinnorna lite lägre tid om de vill och behöver det och vill försöka införliva det i vår vanliga verksamhet.

– Men nu behöver vi besked för att kunna fatta rimliga beslut. Om kommunerna vill ha verksamheten eller ej. Det går inte att leva med halvårsbesked. Vi vet inte riktigt vilken ben vi ska stå på. Planera, utveckla, kvalitetssäkra, söka pengar, starta nya jourcirklar eller verkligen påbörja avvecklingsarbetet, säger Jessica. En så gammal verksamhet förtjänar att avvecklas snyggt och med respekt. Just nu riskerar vi att tappa kvalité istället för att bygga kvalité avslutar Jessica.

Kvinnojouren vet inte om de ska jobba bakåt eller framåt. Men det är ingen tvekan var engagemanget finns. Mitt i fristadens ingenmansland.