Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det får man väl inte säga längre i det här landet

Fast man bevisligen redan sagt det.

Annons

Skådespelaren Ulf Brunnberg var flitigt i ropet i somras. Först gick han och en rad kändisar ut på debattplats i Svenska Dagbladet och gnällde över att man inte fick ta sig en sup när man var ute på sjön med båten. 0,2-promillesgränsen var en skymf och ett förmynderi som var direkt kränkande. Om man inte får ta sig en rackare eller två när det är sommar och sol och böljan den är blå, när ska man då få göra det?

Sedan skällde han ut feministerna i en lång intervju i grabbmagasinet Slitz, och slog en gång för alla fast att kvinnor inte kan jobba som brandmän eller väktare.

Gemensamt för dessa uttalanden är att de följdes av den lilla svansen ”men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre”. Svansen markerar att ett sorts samförstånd med intervjuaren eller läsaren – så här tycker jag och så här tycker du också, det är bara det att man inte får säga det för det är inte politiskt korrekt, men alla håller egentligen med mig, och det är för jävligt att debatten stryps!

Det är bara säcken och askan som fattas för att martyrförklädnaden ska bli perfekt.

Eftersom nu Ulf Brunnberg bevisligen har sagt de här sakerna han har sagt, så kan man konstatera att jo, man får säga de här sakerna i det här jävla landet. Men man måste finna sig i att man kanske får mothugg eftersom det faktiskt kanske ändå, hur konstigt det är kan låta, kan finnas människor som inte håller med utan tycker annorlunda.

Men det får man väl inte säga längre, i alla fall inte i Ulf Brunnbergs land.

I det vanliga landet, alltså det som det går så utför med, det som har blivit det här ”jävla” landet, visar det sig också att invandrings- och flyktingpolitiken visst får diskuteras och kritiseras och ifrågasättas, trots att Sverigedemokraterna och den anonyma massan på internet så ihärdigt försöker påstå motsatsen att de blir blåa i ansiktet.

Det är som att man inte kan tåla att det finns andra åsikter om invandrare och flyktingar än ens egna. Framförs sådana åsikter så är det tydligen samma sak som att man ”sopar under mattan”, ”kväver debatten” alternativt ”sticker huvudet i sanden”.

Men det får man väl inte säga längre, i alla fall inte i Sverigedemokraternas och flyktingförnekarnas land. För om flyktingar och invandrare kan man egentligen tycka bara en sak, och det är att de är ett jävla pack som vi borde kasta ut fortare än kvickt.

Feminister är könsterrorister vars högsta önskan är att kastrera alla män eftersom inga kvinnor på fullt allvar anser att de behövs. Det är det enda man får säga i kvinnohatarnas land, där debattörer som Pär Ström håller männens fana högst.

Att feminister kämpar för lika rättigheter och jämställda löner, det får man sannerligen inte säga i de misogynas rike.

Ja, så där kan de se ut i de olika länderna i Sverige, länder där man inte får säga vad man vill fast man ändå säger det.

Jag funderar på om inte jag också skulle ta och göra några utspel. Säga några saker som man inte får säga i det här jävla landet längre. Jag kör så det ryker:

1) Jag tycker det är otroligt trist att åka längdskidor, och har inte gett mig ut i ett spår på snart 20 år, men det får man väl inte säga i den här stan som har både Vintersportcentrum och skidskyttehybris.

2) Jag tycker det är gott ibland med rostat bröd och sylt som jag själv kokat ihop av bär och socker, men det får man väl inte säga i det här landet där socker anses farligare och mer beroendeframkallande än heroin.

3) Jag tycker det är skönt att ha så stora barn att föräldrafika och luciafirande är ett minne blott, men det får man väl inte säga i det här landet där föräldramedverkan i skolan är viktigare än att ungarna lär sig läsa och skriva före 15 års ålder.

Det är fritt fram för er att tycka annorlunda. Det får ni i mitt land, som faktiskt också är ert land.