Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det finns falskmyntare i Bryssel

Vid krigsmonumentet i Ypern, nära platsen för de mest blodiga slagen under Första världskriget, samlas EU:s ledare i veckan för att diskutera vem som ska bli nästa chef för EU-kommissionen. Nu ska parlamentarismen inta Bryssel, sägs det.

Annons

De kämpande demokraternas slagord dansar inte längs kullerstenarna som de gjorde under Baltikums sjungande revolutioner och på Kievs Maidantorg. Men striden mellan folket och eliten är en europeisk vår, ett försök att injicera folkmakt i ett system byggt på upplysta EU-byråkraters rätt att tämja folkets vilja.

Detta är alltså vad de vill få oss att tro – den lilla klick som på allvar menar att det du faktiskt röstade om i valet till Europaparlamentet i maj, var om du vill ha kristdemokraten Jean-Claude Juncker eller socialdemokraten Martin Schulz som högste chef i kommissionen. Kampen för att Juncker, som toppkandidat för den största partigruppen, ska ha automatisk rätt att leda kommissionen, är just en symbol för hur illa ställt det är med demokratin i EU.

Nästan ingen röstade på Juncker eller någon annan av toppkandidaterna. De är okända för många väljare utanför sina hemländer. EU:s fördrag säger att det är medlemsstaterna som ska nominera kommissionsordförande, inte parlamentet. Röstade du på Moderaterna, medlem i samma partigrupp som Juncker, röstade du på ett parti som inte vill ha honom. Kampanjen för Juncker har varken med EU:s konstitution eller med reell demokrati att göra. Det är snarare en kupp, som kommer att skapa än större förvirring om hur EU:s demokrati fungerar.

Det är besvärande, för det största hotet mot EU:s överlevnad är bristen på demokratiskt ansvarsutkrävande. EU fattar i dag beslut inom lika många områden som en nationell regering och kan ofta påverka politiken mer än nationella företrädare. Få vet vad som behöver göras för att makten ska skiftas – eller för att en viss politik eller företrädare ska entledigas.

En grek, till exempel, som är missnöjd med landets åtstramningar, vart ska han eller hon vända sig för ansvarsutkrävande? Alla partier av rang i Grekland har varit emot viktiga delar av den ekonomiska politik som förts, så det har inte spelat någon roll om grekerna har röstat på höger eller vänster i grekiska val. Det blev, rätt eller fel, ändå samma politik, fjärrstyrd från Berlin och Bryssel.

Att rösta i Europaparlamentsval är heller inte något alternativ för att utkräva ansvar. Parlamentet har liten makt och de stora partigrupperna där tycker för det mesta likadant.

Internationellt samarbete är viktigt, men våra system för ansvarskrävande är nationella. Den här ekvationen kommer snart inte att gå ihop. EU behöver förändras. Men det är ett beslut som bör fattas av väljare, inte av demokratins falskmyntare som nu vill kröna en person som uppenbart inte är vald av folket.