Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det går inte att avstå att berätta om hur nynazismen sprider ut sig

"Herr Chefredaktör". Så inleddes brevet från statsministern och utrikesministern till ÖP:s chefredaktör.

Annons

– Den svenska pressens uppmärksamhet måste fästas vid faran av alltför passionerade eller oöverlagda uttalanden, förklarade ministrarna.

Inte Löfven eller Wallström utan Per-Albin Hansson och Rickard Sandler, statsminister och utrikesminister 7 oktober 1938 när brevet undertecknades.

Det var inte jag som titulerades "Herr", utan Effe Magnusson, legendarisk chefredaktör på ÖP.

En månad senare mördades hundratals judar av nazister i tyska städer under Kristallnatten. Tusentals fängslades i koncentrationsläger. Det var början på Förintelsen, Knappt ett år senare bröt Andra världskriget ut.

Vilka "passionerade" uttalanden i pressen som den svenska regeringen ville stoppa kan man fundera över.

I tisdags, samma dag som minnet av miljoner dödsoffer i nazitysklands förintelseläger hedrades. Dagen då nynazistiska Svenska motståndsrörelsen på sin sajt hävdade att Förintelsen är en bluff och genomförde en aktion mot ÖP:s och LT:s redaktioner, dök brevet upp ur någon gömma här på redaktionen. Som av en tillfällighet.

"Kritik kan säkerligen utövas under vederbörligt hänsynstagande till det egna landets intressen och utan användande av överord eller avsiktligt sårande uttryckssätt."

Skrev Sandler och Hansson som själva hade förflutet inom pressen och kanske tänkte sig att ett något kollegialt tonfall kunde gå hem hos Herr Chefredaktören. Trots den underliggande hotfulla tonen.

Det framgår att Rickard Sandler hade fått på tafsen. Främmande makt hade protesterat med "allvarliga föreställningar" hos utrikesledningen mot "i den svenska pressen förekommande uttalanden".

Chefredaktören får också veta att främmande makt följer den svenska pressen "med den allra största noggrannhet" och det gäller även "mindre allmänt spridda pressorgan". Alltså ÖP kan man förmoda.

"En varm vädjan", var vad den svenska statsledningen ville "rikta till Eder, Herr Chefredaktör", men det hårdföra budskapet om att pressen skulle hålla sig på mattan rådde ingen tvekan om.

"Vi vilja särskilt understryka att ...ifrågavarande synpunkter borde vara vägledande" inte bara för redaktionella uttalanden utan även för insändare, teckningar, rubriker och löpsedlar. Och alldeles särskilt för karikatyrer, skrev regeringens företrädare 1938 till Effe Magnusson och snart sagt alla svenska chefredaktörer. De varnade för ogenomtänkta publiceringar som skulle "medföra konsekvenser som icke kunnat förutses".

Det var långtifrån den enda gången som svenska pressen utsattes för påtryckningar under Andra Världskriget. En särskild informationsstyrelse upprättades. Hur stor effekt förmaningarna hade visar sig svårt att överblicka när jag ringer runt till några historieforskare. Bilden verkar vara att svenska tidningar allmänt framstår som försiktiga i sina publiceringar med några framförallt nazifientliga undantag.

Frågan om en hukande svensk press innebar att den allmänna opinionen alltför länge blev ovetande om nazisternas övergrepp på judar och andra folkgrupper förefaller inte heller vara klarlagd.

Att jag som chefredaktör i dag skulle få ett mejl med samma innehåll är förstås helt otänkbart.

Å andra sidan. Det var helt andra tider 1938. Andra världskriget stod för dörren. Norge och Danmark ockuperades, Finland var i krig mot Sovjet. Den svenska regeringen lyckades med neutralitetspolitik hålla Sverige utanför kriget. Min farfar som vaktade gränsen i Tornedalen, som han sa med ett gevär utan slutstycke, kom hem oskadd.

Men en parallell går att dra:

I tisdags fick jag frågan i en tv-intervju om det inte hade varit bättre att riva ner platsbanden från Svenska motståndsrörelsen och tyst slänga bort skräpet.

Det självklara svaret är nej.

Även om det kan verka oöverlagt, till och med onödigt att ge uppmärksamhet för en sådan organisation så går det inte avstå från att berätta om hur nynazismen breder ut sig.