Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

– Det har bara blivit vårt sätt att leva

De har ingen elektricitet.

Inget rinnande vatten i huset.

Bil är inte att tänka på.

Ska det storhandlas blir det en cykeltur till Östersund.

62 kilometer enkel väg.

Till affären är det 20 kilometer.

Dit blir det antingen cykel, skidor eller en språngmarsch.

Fembarnsfamiljen i den lilla byn i Bergs kommun lever att annorlunda liv.

Men det tycker de inte själva.

Annons

– Egentligen förstår vi inte varför ni ska skriva om oss. Det här är ju inget märkvärdigt, säger Mona som bor i det lilla gula huset tillsammans med sambon Magnus och barnen Teo, 14 år, Oskar, 12 år, Simon, 9 år, Ida, 7 år, och Sanna 5 år.

Konstigt tycker Simons kompis Jonathan inte heller att det är. När hans mamma en gång frågade om han inte skulle tycka att det var jobbigt att leva utan alla moderniteter blev svaret.

– Inte alls. Jag skulle vilja bo så där för de har en egen grusgrop.

Både jag och fotografen Susanne får oss en ordentlig tankeställare när vi besöker familjen. Själva tar vi bilen till affären även om den bara ligger någon kilometer bort. Diskmaskinen sköter disken, tvättmaskinen tvätten. Datorn känns det som den inte skulle gå att att leva utan och jobbet skulle inte gå att klara sig utan.

Mona, Magnus och deras barn lever på ett helt annat sätt. Mycket liknar det som gällde vid seklets början.

Ingen stress, en hel del självhushållning och en familj där alla lever väldigt nära varandra.

Finns det något rätt eller fel? Kanske har den här familjen ett rikare liv än de flesta?

På väg hem i bilen var känslorna många och vi var väldigt glada över att ha fått vara med om något vi inte trodde fanns i dagens högteknologiska samhälle.

Huset, som bara är på 60 kvadratmeter, ligger högt upp i byn. Utsikten är milsvid.

Strax nedanför huset går kossan Molly och hästen Chili Jana. Ute på gårdsplanen kacklar hönsen.

Mjölk och ägg finns alltid i överflöd.

Mona och Magnus träffades för 20 år sedan i Afrika, där båda ägnade sig åt solidaritetsarbete.

– Kanske var det upplevelserna där som gjort det lätt för oss att leva så här. Där märkte vi tydligt att livskvalitet inte nödvändigtvis handlar om pengar och materiell standard, säger Magnus.

Paret har bott på flera ställen i Sverige, bland annat flera år i Umeå där båda studerade. De hade letat efter en gård i nio år när de, 2007, hittade huset de nu bor i.

– Vi vill bo nära fjällen och vi har bara åtta kilometer till kalfjället, säger Mona.

Huset har krävt mycket arbete. När familjen flyttade in var övervåningen vattenskadad och i taket fanns kulhål.

– Det har nog handlat om en del tjuvjakt under åren. I skogen en bit bort hittade vi en gömd frysbox, säger Magnus och skrattar.

Trots att familjen har utedass och badar i en balja i köket blev det ett rungande nej från barnen när Magnus förra året föreslog att man skulle flytta till samhället i närheten.

60 kvadratmeter för sju personer är inte mycket, men finns det hjärterum fins det stjärterum, som man säger.

Vi sitter i köket och samtalar. 5-åriga Sanna är det enda av barnen som är hemma.

Tiden går och till slut måste Mona gå för att tända upp en eld vid uteplatsen.

Skolbarnen kommer snart hem och då ska det bjudas på varma mackor.

Att inte ha rinnande vatten innebär bärande från bäcken intill huset, eller kallkällan lite längre bort. Ett trivsamt jobb tycker båda två.

En del jobb med att fixa ved blir det också.

– Det går åt omkring 25 kubikmeter per år. Som tur är följde det med 20 hektar skog när vi köpte huset, säger Magnus som sågar och klyver allt för hand.

– Jag vill inte ha en motorsåg. Det blir så mycket oväsen. Sedan får jag ju bra motion också, säger Magnus.

Lägdan nedanför huset slår han med en lie.

– Jag brukar bära fram virket ur skogen för hästen vill inte dra.

– Det vill hon visst det. Det är du som inte gör rätt, säger Mona och skrattar.

Men nu finns trots allt moderniteter som tv och dvd. Ibland blir det filmvisning, men då måste man först bära in solcellsbatteriet som annars används till elstängslet.

Maten förvaras i jordkällaren eller i ett gammaldags skafferi där temperaturen regleras genom att ha innerfönster eller inte.

– Att vi lever så här handlar inte om ideologi, miljöomtanke eller liknande. Allt började med att vi ville vara hemma med barnen, och därifrån har vi steg för steg utarbetat en tillvaro med mycket tid för varandra och för våra intressen. Det har helt enkelt blivit vårt sätt att leva. Vi odlar också en del, och tanken är att ha mycket här hemma så att utgifterna blir så små som möjligt. Det blir ju också lättsammare än att frakta allt från affären, säger Mona som arbetar en dag i veckan.

– Men barnen tycker att det är för mycket. När jag kommer hem efter jobbet kommer hela skocken rusande för att umgås. De tycker att jag varit borta hemskt länge. Vi lever oerhört tätt, säger Mona.

Att leva utan el innebär att man, precis som förr, får lov att följa naturens rytm. Mörka vinterkvällar blir det tidig kväll och tvärtom under sommaren.

Och visst kan det vara kallt att kliva upp en kylig vintermorgon.

– Men jag tycker det är mysigt när det är lite kyligt och jag får upp eld i köksspisen, säger Mona som har rekordet när det gäller att cykla till Östersund. 2 timmar och 15 minuter är hennes tid. Magnus är 30 minuter långsammare.

Tidigare hade man egen bil, men den användes nästan aldrig.

– Det är bekvämare utan bil som kräver däckbyte, service, besiktning och mycket annat elände, säger Magnus.

Förutom Monas arbete får familjen inkomster från EU för marken och barnbidrag för de fem barnen.

– Det går inte att undgå att få ett överskott när utgifterna är så små. Många tror att vi är fattiga, men så är det definitivt inte. Det var väldigt pinsamt när kyrkan erbjöd oss en matkasse, säger Mona.

Annars har omgivningen reagerat på olika sätt. En del pratar skit, andra blir entusiastiska och vill komma på studiebesök.

– Vi förstår inget av det här. Det är ju inget märkvärdigt vi gör, säger Mona.

Barnen spelar bandy och fotboll på gårdsplanen. Vintertid blir det mycket skidåkning och så finns naturligtvis en stor trädkoja på tomten.

– Ibland tycker jag det är gott med en öl och det blir det när pappa kommer upp från Skåne efter en hamstringstur till Tyskland, säger Magnus.

Tvätten sköter Magnus om. Till en stor balja bär han först 60 liter vatten som värms upp med öppen eld. Vintertid måste han först hacka hål på den is som täcker bäcken.

Barnen vill inte ha det som sina kusiner i Tyskland som har barnflickor, privatlärare och föräldrar som ofta är borta från hemmet.

– Nej, jag tycker det verkar vara ett jättehemskt sätt att leva på, säger Magnus.

Nästa stora projekt på gården är den lada som Mona flyttat själv tillsammans med hästen.

Hon har också helt själv timrat upp huset igen och här ska det bli tvättstuga, badrum och gästrum.

– Jag har inte hjälpt till för jag tycker det är ett onödigt projekt som innebär onödigt mycket jobb. Passivt motstånd är vad jag ägnat mig åt, säger Magnus.

Annons