Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det här får vi aldrig uppleva igen

Annons

I onsdags såg jag Monty Python live på O2 Arena i London.

Smaka på den. Rolling Stones kan man nog se tills de tippas ut på scenen som en hög med skinn och ben. Men aldrig Monty Python. Detta var ett ”once in a lifetime”. Skulle man någonsin få se dem så var det nu som ­gällde.

Som säkert de flesta känner till så såldes premiären ut på 43 sekunder. 20 000 biljetter ...

Men jag fick alltså tag på biljetter till föreställning nummer två. En hastig blick gav vid handen att jag skulle sitta på rad nummer 1. Herregud, vad innebar det? Skulle jag få en albatross i knät? Eller en död papegoja?

Sämsta tänkbara scenario vore förstås om mr Creosot fullständigt skulle dränka mig i en jättespya.

Fast nu var det inte den rad 1 jag skulle sitta på. Till min stora överraskning hade jag och min kamrat placerats i en separat loge med en gladlynt liten jamaicanska som passade upp oss.

Det hade vi aldrig fattat i förväg, men det har, som man brukar säga, sina fördelar med att ha en svåger i banken.

Föreställningen skulle alltså bli den enda gången i livet som man fick chansen att se sina särklassiga humoridoler på en scen. En gnagande oro sa; bara de inte är fullständigt patetiska. 70-plussarna kunde gärna få vara lite ålderssvaga och otajmade. Men Gud så sorgligt om de gjorde bort sig.

Lugn, bara lugn. Det var fullständigt lysande. Mest lyste nog Michael Palin och Eric Idle. John Cleese tycktes kämpa med rösten efter premiärföreställningen. Undra på det förresten.

Han pressar rösten när han gör sina figurer och han ryter och lever om. Ett tag satt man faktiskt och undrade om han skulle palla ­hela föreställningen.

Men ”silly walk” överlämnades till dansarna och det var kanske säkrast med tanke på lårbenshalsarna.

Några nummer var nyskrivna, men som ni nu förstått så bjöds det på ett pärlband av gamla klassiker. Något omarbetade ibland och ofta leddes man in i dem genom nya, fyndiga ingångar. Varje gång när det kom en klassiker jublade publiken, precis som på en konsert. Det kan kanske bäst liknas vid en blandning av allsång och suspekt stamritual när publiken sufflerar i 40 år gamla sketcher. I sanning omvälvande.

Och när John Cleese kom in på scenen med sin döda, blå papegoja, då kändes det som när Springsteen kör ”Born to run”. Historiens vingslag svävade genom den imponerande O2 Arena – för att slutligen bygga bo i mitt bröst.

När sedan extranumret ”Always look on the bright side of life” klingat ut så glittrade 20 000 par ögon i kapp. Tills Terry Gilliams makalösa grafik formades till ett:

”Piss off.”

Då gjorde vi det – och vi visste att det här skulle vi aldrig någonsin få uppleva igen.

Fler krönikor av Bengt Eriksson:

Den som aldrig lidit kan heller aldrig älska

"Vi orkade i alla fall springa i 90 minuter"

Hela Bundy-grejen över styr

Betygen ska peka ut skolfiaskots syndabockar

Snart sitter jag i min oliv- och citronlund