Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det landade två ufon i Åre

Han stod i ett rum på översta våningen i ett lyxhotell och borstade tänderna.

Han spanade ut över dalen.

Han såg framför sig en underbar dag med sol och pudersnö. Snart skulle han ut i backen.

Då såg han hur ett rymdskepp plötsligt seglade förbi och landade i byn längst där nere i dalen.

Annons

De hade kommit längs Vintergatan en strålande januaridag, och de hade landat sitt rymdskepp på en parkering utanför en större byggnad mitt i byn.

De klev ur och läste med stora ögon på en skylt, "Holiday club".

De tittade på varandra.

– Semesterklubben? sa den ena.

– Ja, kanske, eller ledighetsklubben? sa den andra.

De låste dörren till skeppet, tog vägen genom hotellet, gick genom glasgången över järnvägen, och in till ortens centrum.

Den ena sade:

– Vi borde leta efter de där lyxhusen alla pratar om. Där kanske vi hittar hemligheten med den här orten. Det som gör den så speciell. Dess själ.

Den andre sa:

– Jag är hungrig.

De väckte nu ingen större uppmärksamhet där de gick mot byns torg. De hade förmågan att likt kameleonten liera sig med sin omgivning. Ingen kunde se att de kom från en helt annan planet.

Då fick de syn på något mycket märkligt. Från den stora öppna platsen mitt i byn gick spår av järn upp genom sluttningarna. Längs järnen gick en tjock vajer och i ändan av vajern fanns en vagnsliknande farkost som stretade upp genom branten.

De läste på sidan av vagnen där den nu sakta, sakta passerade:

"ÅRE BERGBANA".

Den ena slog på sin platta och fick fram:

"Banan är 790 meter lång och går mellan Åre torg och Fjällgården. Invigning 1910. Hastighet 2,1 meter per sekund."

De såg förbryllade på varandra.

Kunde något gå så sakta?

De tittade sig omkring.

Hur såg människorna ut?

Jo, de flesta gick mestadels omkring i färgglada, tjocka, byltiga kläder och hade hjälm. De hade ett slags brädor i ett grepp över ena axeln och de hade hårda, otympliga skor på fötterna.

Det märkliga var att de flesta verkade sträva uppåt.

De pustade i sakta mak med brädorna på axeln upp genom sluttningarna. Några klev på järnvagnen, andra gick fortare bredvid.

De båda från rymdskeppet fick syn på en människa med stort skägg och som hade en rykande cigarettfimp i munnen. De stoppade honom och frågade:

– Ursäkta oss, men vad gör ni?

När han svarade lät han som Bert Karlsson, skivdirektören från Skara.

– Vi åker utför berget, sa han.

– Jobbar ni inget?

– Jodå, jag är säsongare, sa han och gick vidare uppför backen.

Vad är en säsongare?

Då gick larmet.

En röd lampa blinkade på deras platta och en mekanisk entonig röst ropade:

"Rån, rån, rån, rån – rån på en krog på Åre torg. Rån, rån, rån, rån ..."

De båda sprang över torget.

När de kom fram hade en blå, gul och vit liten buss med blå lampa på taket redan kommit. I ett fönster på övre våningen stod en man. Han tittade ner på gatan och fick syn på de båda rymdvarelserna, öppnade och sa:

– Vad vill ni?

– Vi kommer från Verkligheten, får vi komma in?

– Ett ögonblick, sa han, och stängde fönstret.

Några sekunder senare öppnades en dörr och de båda släpptes in. Väl inne sa de:

– Vi hörde något om ett rån ...

– Då har jag inga kommentarer alls, sa mannen.

Och lika snabbt som de kommit in, fick de nu lämna lokalen.

På en liten kulle ovanför bergbanans station pågick ett litet drama.

Tre män i gula reflexkläder stod och höll i en stege. Ytterligare en man, som hette Gunnar, även han i reflexkläder stod på sidan och gav direktiv. Den femte mannen kunde de bara se litet grann av längst uppe på stegen, inklämd mot ett jättestort plank.

Rymdvarelserna gick dit.

De sa:

– Vad gör ni?

Gunnar sa:

– Vi sätter upp en dekal. Den förra blåste bort i stormen.

Han berättade att de var ortens städgubbar. De hade till uppgift att fixa och dona, men mest var det att plocka skräp.

– Jag älskar att plocka skräp. Det är fritt och trivsamt. Andra kanske tycker det är ett sämre jobb, men inte jag. Jag älskar mitt jobb.

De båda besökarna fann detta intressant, att de hade träffat på fem människor som inte bar på de där färgglada brädorna över ena axeln.

Allt var på utrikiska.

Det var också lite annorlunda, tyckte de båda besökarna.

Det hette Holiday club, inte Semesterklubben, det hette Copperhill, inte Kopparbacken, det hette Café Bahnhof, inte Åre gamla station.

Inte som i de andra orterna de två hade besökt. Inte som i Kälarne, eller Hallviken. Inte som i Föllinge eller Hammerdal.

Här var det mesta på utrikiska. Och en del pratade som Bert Karlsson.

De gick in på stället Bahnhof för att äta lunch.

Det blev ett sorts uppvärmt bröd med vit ostmassa och honung. De hade aldrig ätit något sådant förut och de svalde och svalde.

– Jag tycker om det här för det känns så internationellt. Det är som en enda stor global mötesplats, sa den ena.

– Det känns inte äkta, sa den andra.

De bestämde sig för att lämna destinationen och åka tillbaka. Men först skulle de ta en sväng mot det omsusade, omtalade och omskriva huset där längst uppe på toppen av Kopparbacken – Copperhill.

De kunde se huset som avtecknade sig likt en siluett mot himlen där längst uppe på fjället.

Den ena sa:

– Det är så vackert. Det ligger som ett skepp däruppe!

– Och jag som tycker det är så fult, sa den andra.

– Det är så häftigt med alla dessa lyxhus, vad kul det är att det finns rika människor som är villiga att satsa.

– Äh, sa den andra. Det är väl inget speciellt med det här.

Och så tjafsade de båda rymdresenärerna med varandra en bra stund. Om vad som var bra och vad som var dåligt med Åre. Om att det var så typiskt jämtländskt att ha ett förakt för rika, de som har det gott ställt.

Den ena sa:

– Känner du inte, det är lite som när vi var på flyktinglägret i Grytan, samma känsla, man törs inte riktigt gå ända fram, man tar ett steg tillbaka. Kanske är det sådant som grundar vår rädsla för det okända.

Den andre sa:

– Titta, titta! Där är det där huset i sten, så fint det är! Det där skulle enligt mannen på fiket i Åre ha kostat hundra miljoner att bygga. Och det kostar 100 000 kronor per person och vecka att hyra.

Bastun hemma i byn lördagen därpå.

Ett gäng gubbar satt i bastuvärmen och surrade. En av dem sa:

– Hör ni gubbar, ni skulle ha varit med till Åre! Där fanns ett hus förstår ni, som kostade hundra miljoner att bygga, och det kostade hundra tusen att hyra för en person i en vecka!

– Men vad säger du, hundra miljoner? sa en rödmosig gubbe och slängde en skopa vatten på aggregatet.