Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det lustiga livet före internet

Annons

och åt middag blev maken och jag utskrattade av vår 15-åriga dotter. Och när jag säger utskrattad så menar jag verkligen det. Hon skrattade så där hjälplöst intensivt så att rösten blir ett pressat kvidande och tårar rinner från ögonen.

Kul att man kan konsten att roa, verkligen. Super.

Jo, hon hade kommit på att när vi, hennes föräldrar, var lika gamla som hon är nu (vilket måste ha varit på stenåldern), då fanns det inga riktiga kändisar.

Vadå?! Det fanns hur många kändisar som helst, protesterade jag uppbragt.

Nej men, det var ju bara typ Beatles och Elvis Presley, framhärdade dottern.

Beatles och Elvis Presley! Hade hon verkligen ingen som helst uppfattning om modern musikhistoria? Och hur gamla trodde hon egentligen att vi var? Jag vill att det noteras i protokollet att jag (som föddes 1963) alltid betraktade Elvis som en gammal gubbe!

efter luft ångade dottern vidare. Det fanns ju inte internet förr i världen, så då kunde inte kändisarna bli lika kända som nu, när vi begåvats med storheter som Perez Hilton (ökänd kändisbloggare). Det måste ju ha tagit sådan oerhört lång tid innan vi fick reda på vad som hände med våra idoler?

Nu blev jag så upprörd att jag nästan storknade. Harmset förklarade jag att snälla någon, vi hade faktiskt radio, tv och tidningar även på vår tid.

det som framkallade skrattexplosionen. Jag började nämligen berätta att jag minsann varit med i Roxy Musics fan club, och att de skickade ut små nyhetsbrev där jag kunde läsa det senaste om mina musikaliska hjältar. Hur jag blev medlem? Jo, jag skrev ett brev och skickade det till England där fan cluben låg.

Ett brev? Ett pappersbrev? Satt alltså vi fans runt om i världen och – fatta nu så oerhört tokigt detta måste ha varit – skickade p-a-p-p-e-r-s-b-r-e-v till varandra?!

av stolen i sin munterhet insåg jag att nej, det går helt enkelt inte att förklara (fast jag försökte) hur det var att leva i en tid när internet inte fanns, eller, ännu konstigare, när man inte hade mobiltelefoner eller ens kunde skicka textmeddelanden via telefonen.

Vår 15-åring tycks vara av uppfattningen att vi satt med fjäderpennor i fotogenlampans sken när vi skrev våra pappersbrev på 70-talet, och även om det fanns hippies och gröna vågare som verkligen gjorde det, så var jag sannerligen inte en av dem.

ur köket och höll sig för magen, förlorade jag och maken oss i minnen. Tänk när man inte hade något bankomatkort, utan fick ta ut kontanter på posten eller banken. Tänk när vi skrev artiklar med skrivmaskin. Tänk när vi bara hade två tv-kanaler.

Ni som är unga nu kommer aldrig att förstå. Men det var en tjusig tid!