Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det mänskliga behovet att peka på någon längre ned i dyn

Annons

Sexualmördaren Anders Eklund blev brutalt misshandlad inne i fängelset för en tid sedan. De två som angrep honom påstår att han skröt om sina brott, alltså de kända morden på Pernilla Hellgren och Engla Höglund.

Eklund sitter inlåst med andra sexbrottslingar. Något annat skulle inte gå. Han skulle bli hajmat inne på en kåk med ”vanliga” mördare.

Allt detta är en fascinerande omständighet i det mänskliga psyket. Det handlar om behovet att alltid kunna peka på någon som är mer klandervärd än en själv. Och liksom rättfärdiga sig.

Tydligast visar sig kanske detta när det gäller missbrukare av olika slag. Någon super för mycket. Men han knarkar inte. Absolut inte. Nej, nej, nej.

Den som röker hasch betonar att det absolut inte handlar om något tyngre.

Nästa steg i förfallet är amfetamin. ”Jag tar bara tabletter, jag skulle absolut inte injicera ...”

Längst ned i avgrunden sitter någon som injicerar heroin, men i alla fall har tänderna kvar ...

Det finns alltid någon som är värre.

I grunden handlar det om oförmågan att kunna se samt erkänna sina egna problem och tillkortakommanden.

Det kan röra sig om grannfejder eller arbetsplatser med tveksam etik och moral. Om småfifflare som vill rikta fokus mot större fifflare.

Eller Svensson-supare som liksom har behov av a-lagarna i Kyrkparken, bara för att ha några att peka på som är värre däran än man själv är.

Kriminalitet är ju liksom själva sinnebilden av klandervärt beteende. Jag minns en tv-intervju med Christer Pettersson en gång.

Den som vill kalla honom för en klandervärd person har bevisligen synnerligen torrt på fötterna. I intervjun skroderade han om allehanda milstolpar i sitt brottsliga cv. Men plötsligt avbröt han sig:

– Fast det är klart, jag har ju aldrig satt på små barn och såna grejer.

Med en grimas visade han vad han tyckte om sådana rysligheter. Även Christer Pettersson hade således behov av att kunna peka på någon längre ned i dyn. Själv var han trots allt bättre än så.

Anders Eklund är ingenting annat än en miserabel loser. När det nu kokade över inne på sexbrottsfinkan så fanns det nog ingen lämpligare att avreagera sig på.

Att sexmörda ett litet barn är måhända det lägsta och vidrigaste en människa kan göra.

”Han skröt om sina brott” påstod angriparna. Men det handlade nog snarare om att han var ett lovligt byte.

Den ena av angriparna är dömd för en osedvanligt rå våldtäkt på en 80-årig kvinna. Men så illa som en barnamördare, det är han ju inte ...

På samma sätt följer främlingsfientligheten samma haltande logik. Den som stretar på i motvinden men inte kommer någonstans känner sig naturligt nog marginaliserad. Då söker man desperat någon längre ned i hackordningen. Och vad passar då bättre än invandrare eller tiggare.