Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det ska inte vara för svårt

Om det är något som är förbenat fascinerande, så är det hur vissa band röner extrema framgångar men samtidigt inte verkar ha några direkta lyssnare.

Annons

Band som inte bara säljer, utan band som säljer så mycket att det är löjligt. Band som säljer skiten ur allt, men som samtidigt tycks avskys av alla. Musiken framstår som så strömlinjeformad och såsig att det helt enkelt verkar vara musik som skapats för väntrummens döda atmosfär och för att bryta tystnad.

Nickelback har alltid känts som praktexemplet, ett band som tycks skriva rockmusik för människor som faktiskt inte gillar rockmusik. Ett riff här, en refräng där. Tre minuter simpelt ljud. Done. Sedan inkassera miljonerna.

Nickelbacks nya ”Here and now” är således lika fascinerande som tidigare verk, för den här skivan kommer att sälja cirka 1 000 miljarder exemplar på hemmaplan.

Inte lika mycket här i Europa, men nog för att det ska anses vara en succé. Men det är enkelt. Gråsvart sörja med standardriff där precis varje beståndsdel av varje låt kan kommas ihåg utan att lyssnaren behöver tänka efter.

Det är den lata människans musik. Nickelback kräver ingenting av dig, ingenting alls. Skulle standardverserna bytas ut mot en lista på exotiska mögelostar så skulle lyssnaren inte märka det.

För det handlar inte om att faktiskt lyssna, utan bara om att höra. Nickelback ska susa förbi i rummet. Lite som att sätta på tv:n när man är ensam hemma, för att det kan kännas deprimerande med total tystnad.

Nickelback har sitt på det torra. Det finns ingen skillnad i deras utförande eller sound jämfört med tidigare, men de har lyssnarna.

Herregud, vad de har lyssnare.

Och jag tror det handlar om musik som faktiskt köps för att lyssnaren inte ska behöva engagera sig. Det är en den raka motsatsen till att lyssna på, exempelvis, Pink Floyd, som initierade fans ser som en religiös upplevelse.

Nickelback bjuder nog inte alls på samma typ av upplysning, men likväl ett ljud som känns ganska behagligt när det spelas upp samtidigt som tvättmaskinen snurrar en grå vardagseftermiddag.