Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det som förenar dem är hoppet om ett bättre liv

Läs Fredrik Westbergs krönika.

Annons

"Farväl. Förlåt mig allt om jag någon gång sårat eder. (...) Ni vet att jag ej fruktar för att dö för jag vet att jag får gå hem till ett bettre hem där ingen sorg, sjukdom eller plåga skall vara mer utan att det man hoppas på här nere skall man se och erfara."

Min morfars mamma, Frida Höglund från Färiln i södra Medelpad, skrev ett brev till sina sex barn hösten 1943. Hon var trött och sliten. Utarbetad. Utbränd, hade vi kanske sagt i dag. Hon skriver att hon har ont i hjärtat. Att det känns konstigt. Hon tror att hon ska dö.

Snart.

I det sex sidor långa brevet får varje barn varsin förmanande hälsning. Min morfar Ingvar Höglund, som just hade gift sig, uppmanas att vara en god och kärleksfull make. För att hans hem ska bli ett lyckligt hem.

När jag läste Fridas brev började jag fundera på hur många sådana här brev som skrivs i dag. Av mammor som hoppas på ett bättre liv. För egen del har de gett upp hoppet att få till något här och nu. Några tror på ett liv efter detta. Andra är bara uppgivna. Men det som förenar dem är att de vill sina barn väl. Det som de inte fick till i sina egna liv hoppas de för sina barn.

För utan hoppet är det kört. Tänker jag mig.

Utan hoppet om ett bättre liv är det fullständigt obegripligt att någon kan tänka sig att kliva på en överfull flyktingbåt i Alexandria. För att ta sig från kriget i Syrien till den tänkta räddningen i Europa och Sverige. Förhoppningen om ett bättre liv. Ett bettre hem.

Jag tror att Soha Arifi har skrivit ett brev till sina fyra barn. Mamman som intervjuades i Cecilia Uddens reportage, som sändes i Sveriges radio för några veckor sedan. Ett brev där hon försökt förklara varför hon var beredd att riskera sitt och deras liv i en skraltig båt. Att stanna kvar var värre och otänkbart.

För Soha Arifi slutade det på värsta tänkbara sätt. Hon överlevde. Men tre av barnen dog.

Drunknade. Hon tappade, bokstavligen, greppet om deras händer och liv. Hon och hennes 10-åriga dotter skeppades tillbaka till Egypten och hamnade i en polisarrest där de klassas som kriminella och riskerar utvisning.

För mig som tittar på. Jag som åker till Medelhavet och slappar och solar. Lever mina livs dagar. Jag kan inte riktigt ta in. Jag känner en stor matthet och uppgivenhet. Som svindlar.

För Frida från Färiln gick det bättre. Hon dog inte den där hösten 1943. Hon överlevde, repade sig och höll ut ända till 1969. Och fick uppleva efterkrigstidens blomstrande optimism och mina morföräldrars kärleksfyllda hem.

Fredrik Westberg