Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det svåraste är att kunna tillsammans


Hon har kallats en genialisk chef för att hon säger saker som: ”Det här kan inte jag, men du verkar kunna. Kan inte du göra det?”

Annons

Den avgående Dramatenchefen Marie-Louise Ekman har inspirerats av 1960-talets konstnärskollektiv i sitt ledarskap och är nog det bästa som kunde ha hänt Dramaten, där hon gått in och brutit upp en del onödiga hierarkier.

Och det finns något i de där gamla kollektiven som gör dem intressanta i dag, även utanför nationalscenen. Samarbetstrenden är starkare än på länge.

Jag grundar det på ett samtal med historikern som numera utbildar kulturarbetare i projektledning och säger att det är uppenbart att det finns ett sug efter att bilda kluster som inte fanns för 10 år sedan, och på ett snack med ledarskapscoachen som slår fast att framtidens ledarskap inte handlar om att peka med hela handen utan om att sätta ihop flexibla team som förändras med uppgiften. Speltillverkarna har också fattat, många av årets sällskapsspel är samarbetsspel, där man spelar tillsammans snarare än mot varandra.

Och så var det rapparen som blev less på att vara tjejen som sjunger på refrängen och nu är en del av ett feministiskt crew, en förening med och för tjejer som rappar, dj:ar, producerar musik och har gett sig tusan på att stärka, peppa och ge varandra plats att göra det de drömmer om – och gör det.

Kollektivet gynnar till och med den mest inbitna individualist, som ovan nämnda Marie-Louise Ekman. I tidskriften Filter beskriver hon sitt 1960-tal: ”Det fanns en stor förhoppning om att om man gick ihop så kunde man förändra väldigt mycket. Som den individualist man är så fick jag också problem med det. Men det var viktigt att ha kollektivet runt sig. Det var en stark tid.”

Jag är övertygad om att kollektivets återkomst är en annan sida av individualiseringen, en motreaktion mot mantrat som sköljt över oss från Maud Olofssons flitiga bävrar till Annie Lööfs besatthet av att kunna själv. I sitt installationstal i Åre sa Lööf bland annat ”Jag kan själv, det är ord som jag verkligen älskar. De är bland de första ord ett barn lär sig (...) Men ju äldre vi blir desto mer sällan sägs dessa ord”.

Och nog finns en tid för kan själv, men lyckligtvis tar den slut någonstans mellan 3 och 4. Därefter blir livet en räcka insikter om att ingen är en ö, utan landstycken som tillsammans utgör en kontinent, och hur vi ständigt, för vårt eget bästa, måste träna på att göra saker tillsammans. Det är inte svårt att kunna själv, ingen har ju så rätt som jag. Det svåraste – men det enda som faktiskt leder framåt – är att kunna tillsammans.