Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

– Det var henne jag ringde när vattnet gick

Det var mig hon lyssnade på. Mätte och vägde. Lyssnade på det andra hjärtljudet.

Annons

Hon som fick mig sjukskriven fast jag själv inte tyckte att det behövdes. Mig hon satte korn i örat på för att försöka ta bort illamåendet. Det var hon som gjorde att jag orkade bära de där 30 hemska kilona jag lagt på mig. Det var henne jag ringde när vattnet gick. Det var hon som lyssnade när jag förklarade vad som hände när man nyss fått sitt andra barn. Om bb-personal som försökte tvinga mig till amning. Om hur det var att ha en skrikande unge igen.

Och det har alltid handlat om mig. Den här gången ska det handla om henne.

Hur berättar man om någon som betytt så mycket? En av dessa rätt få människor man stöter på i livet som gör allt lite lättare och som ger så mycket?

Jag vet inte, men jag vet att den jag vill försöka berätta om är Ingrid Haglund.

Min barnmorska.

Graviditetssnurran ligger på skrivbordet. Väggklockan tickar högt. Jag känner igen mig. Det var i det här rummet allting var och stannade. Det var här vi diskuterade, frågor ställdes och svar gavs. Jag säger som jag alltid gör när jag träffar henne:

– Men nu måste jag skaffa ett barn till så jag får vara hos dig igen.

Ingrid skrattar.

Jag skrattar när Ingrid börjar berätta om varför hon blev barnmorska. 

– Jag ville ha kjol, nagellack och eget rum, säger hon.

Och så börjar hon berätta om sin karriär. Ni vet sådana "Mina vänner" böcker som fanns förr, Ingrid skrev i sin att hon ville bli sjuksköterska eller sångerska när hon blev stor. Och det blev lite så.

Ingrid växte upp utanför Sundsvall men eftersom hennes föräldrar kom från Rätan och Ytterhogdal har Jämtland alltid funnits nära. Hon studerade direkt efter gymnasiet för att bli sjuksköterska och efter tre år utbildade hon sig till narkossköterska, mer ett slumpmässigt val, berättar hon. Sedan gick flyttlasset till Stockholm och Danderyds sjukhus, där hon också träffade sin man. 

– Jag har bara en dotter, jag gillar inte att säga bara, för det är verkligen inte "bara" att ha ett barn. Jag har en dotter som är 31 år. 

Så tar hon upp sin iPhone och visar en bild på ett barn.

– Det här är Sixten, mitt barnbarn, säger hon stolt.

Hon börjar berätta om när Sixten kom till världen för ett år sedan. Ingrid hade ett möte i Stockholm där hennes dotter bor. Mötet skulle äga rum två veckor efter beräknad förlossning.

– Men ungen var inte född när jag åkte ner till Stockholm. 

Ingrid frågade runt bland sina stockholmskollegor som befann sig på samma möte. Satte de i gång mammor som var 42+0? Ja, svarade de. Lättad förstod Ingrid att hon nog skulle hinna se sitt barnbarn innan hon åkte hem till Östersund igen. 

Under lunchen ringde hennes telefon. Det var dottern som sa:

– "Nu sitter jag här med vår pojke".

– Jag kunde inte andas då men vid sex på kvällen fick jag träffa honom. Det var helt underbart, berättar Ingrid. 

Innan Ingrid skulle fylla 40 år hade hon slagits av tanken att hon i 25 år till skulle arbeta som narkossköterska. Hon ville göra något annat, inte lämna sjukvården utan ändra inriktning. 

– Jag har ofta funderat kring vad det är man grundar sina val på. Jag visste att jag ville ha ett jobb med civila kläder, gärna arbeta mer med friska människor och så ville jag ha ett eget rum. Jag ville slippa stå i kläderna vi hade på narkosen med mössa och munskydd instängd på en operationssal. Jag ville ha kjol, nagellack och eget rum. 

Ingrid kan se två orsaker till att valet blev barnmorska. 

– Jag fick ett barn men skulle vilja ha haft fler men det blev inte så. Jag jobbade mycket natt medan min dotter var liten och som narkossköterska hade jag mycket att göra med förlossningen. En av barnmorskorna där var så bra på att dela med sig, hon berättade om sitt jobb och jag blev fascinerad, säger hon.

Snart var Ingrid utbildad barnmorska. 

– Jag gillar mötet med en person i taget, det passar mig. Jag beundrar sköterskor på vårdavdelningar som måste ha koll på så mycket samtidigt.

Ingrid arbetar på Frösö hälsocentral och hälften av hennes tid går till graviditeter och möten med föräldraparen. Sedan är det preventivmedelsrådgivning, cellprov och utåtriktad verksamhet. Eftersom det är en familjecentral är det samlokaliserat med mödrahälsovård, socialtjänsten, öppen förskola och barnavårdscentral. Ingrid är dessutom samordningsbarnmorska, vårdutvecklare i Jämtland. Tillsammans med en överläkare ger hon bvc-sköterskor och barnmorskor utbildning, sätter nya rutiner och sammanställer statistik. 

– Vi ska inte vara rådgivande, att "nu gör du så här" utan vi ska ge information. Vi ska inte vara förmanande utan uppmuntra till förändring. Vi ska vara ett stöd, och stötta och lägga över ansvaret till den som sitter med ansvaret, det vill säga de blivande föräldrarna själva. Vi kan bara ge beslutsunderlaget och inte vara någon pekpinne. Kring alkohol och gravida kunde vi förr lugna oroliga mammor som sa att de druckit innan de visste om att de var gravida. Vi kunde säga att "det nog inte var så farligt". Det kan tolkas som att det är okej att dricka alkohol och vara gravid. Numera säger vi att "det kan vi inte göra något åt", det är hur du gör hädanefter som har betydelse. 

Ingrid skulle vilja att samhället premierade föräldrar och gav dem ännu bättre förutsättningar.

– För vi vill ju att folk ska skaffa barn. Jag beundrar föräldrar i dag. De är engagerade och vill göra allt rätt. Men det behöver inte vara perfekt. Självklart ska papporna vara med men det behöver inte vi uttrycka med: "Vad roligt att DU kommer!" Han ska känna sig välkommen men behöver inte höjas till skyarna. Det är ju naturligt att han är med. Om mamman går tillbaka till jobbet när barnet är fem månader måste hon försvara sitt val. Männen blir betraktade som extra bra när de är föräldralediga medan kvinnor inte får samma uppmuntran och bekräftelse för det de gör ses som självklart. Det gäller att vi tänker efter vad vi egentligen signalerar. 

Det svåraste med Ingrids jobb är när det berör på ett sorgsamt sätt, som när ett barn dör i magen.

– Det är en så viktig process och relation som man följer upp, som jag för alltid har kvar i mitt hjärta. Och det är en svaghet hos mig. Du hör att jag håller på att börja grina nu. Jag skulle vilja träna och lära mig hantera sådana situationer för rent professionellt ska man kunna prata om svåra saker utan att bli ledsen. 

Liv som släckts för tidigt ger tårar i ögonen. Medan samtal om amningsfascister ger henne glöd i ögonen.

– Nej, det är inte acceptabelt att blivande och nyblivna föräldrar upplever att vi som jobbar inom MVH, förlossning, BB och BVC förespråkar amning som det enda rätta och bästa alternativet att ge sitt barn mat. Tänk hur kvinnor sliter med detta. Alltför många känner sig pressade och misslyckade när amningen inte fungerar. Vi måste prata mer om amning. Att det finns fördelar med att amma om förutsättningarna finns. Och att man är förberedd på slit men att man inte är en sämre förälder om man inte ammar. Det finns modersmjölkersättning som fungerar bra. Vår uppgift är att ge stöd och hjälp för att amningen ska fungera när det är vad kvinnan önskar, men vi ska också ge stöd till den som inte väljer att amma. Närhet, värme och kontakt med sitt barn får man även om barnet matas med nappflaska.  

Det är okej att gnälla inne i Ingrids rum, att prata om det som är jobbigt. Ingrid berättar om en mamma som var på väg med sitt nyfödda barn till BVC. Hon tittade in som hastigast hos Ingrid och sa "Åh vad jag saknar att sitta här inne och grina". Jag kan bara hålla med. Precis innan jag stänger dörren till hennes rum säger jag:

– Ingrid, nu måste jag skaffa ett barn till.

Och hon skrattar.