Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det var väldigt smutsigt under många år"

/
  • Ymnigt snöfall under VM-tremilen i Ramsau 1999. Mathias blev 12:e man och bäste svensk.
  • Det 16:e och sista SM-guldet kom i skiathlon i Falun 2008. Johan Olsson tog silvret.
  • En på två sätt klassisk bild av Mathias. Brons på 15 km i Gällivare 2002 blev belöningen av maxprestationen den dagen.
  • När drogdimmorna hade lagt sig över längdsporten så fick han möjlighet att visa att han tillhörde de absolut bästa. Segern i den totala världscupen kom säsongen 2002-2003.
  • Östersund fick agera reservort för Världscupen 1995, och en i sammanhanget färsk Mathias var en av åkarna. Kvinnan i den ryska outfiten som skuggar Fredriksson är Aftonbladets Petra Thorén.
  • Mathias deppar på presskonferensen efter bortvallningen i stafetten under VM i Trondheim 1997.
  • Han hade talang för att kanske bli minst lika bra på löparbanan. Här springer Mathias en tung sträcka för Jämtlamell under den fjärde dagen av St. Olavsloppet år 2000.

Hur summerar man kort 25 år i skidspåren?

– Naturligtvis har det varit både toppar och dalar. När jag blickar bakåt så önskar jag ibland att jag hade varit med under en annan tidsepok, eller att man hade haft betydligt bättre dopningtester för det var ju väldigt smutsigt under flera år, säger Mathias.

Annons

Fredriksson använder positivt laddade ord som lyckosam och förmån om sitt kvartssekel i längdspåren.

– Jag har varit lyckligt lottade som har haft möjligheten att få hålla på så länge. Det är ju en oerhört lång väg att gå från att börja på skidgymnasiet till att vinna världscuptävlingar.

Samtidigt har han också under den långa resan fått uppleva både grus och guld. Och den utan tvekan största besvikelsen var de ständigt återkommande fusket mellan 1995-2002.

Mathias och hans generation fick uppleva några riktigt svarta år med dopnings problematiken som ett ständigt återkommande gissel.

– Ett tag funderade jag faktiskt på att sluta och det är utan tvekan den tråkigaste perioden under min karriär. Man insåg bara att så här fort kommer jag aldrig att kunna åka hur mycket jag än tränar, säger Mathias och fortsätter.

– VM i Thunder Bay var nog absolut värst och förmodligen världsrekord i HB-värden på många åkare. Inte alla, men de flesta av fuskarna avslöjades också.

Efter Thunder Bay infördes en hemoglobin-gräns, det vill säga ett mätbart mänskligt värde för hur mycket hemoglobin man får ha i sina röda blodkroppar.

– Det innebar att de som fuskade var tvungna att anpassa sin dopning efter HB-gränsen. Men det innebar ju inte slutet på problemet, säger Mathias med hänvisning till Hemohes och EPO-dopning.

Följande tre VM, Trondheim 1997, Ramsau 1999, Lahti 2001 och OS i Salt Lake City 2002 blev även de i stort sett helsvarta mästerskap, och det oavsett att Per Elofsson tog guld och Mathias silver i på 15 km i Lahti.

– Både 97 och 99 var vi svenska åkare i väldigt bra form. I Trondheim hade vi två sjundeplaceringar individuellt och i Ramsau var vi fyra, femma, sexa och sjua på femmilen. Men vi var totalt chanslösa på medaljerna för det handlade ju om nivåer som vi aldrig kunde matcha med vår "rena" träning.

– Det var otroligt frustrerande, inte minst att sitta på presskonferenser och svara på frågor som handlade om dålig formtoppning, och samtidigt veta att det fanns åkare som sysslade med utstuderad bloddopning.

– Men vi fattade ju att det inte stod riktigt rätt till, men det kunde man inte säga utan att ha bevis och det var verkligen en skitjobbig situation, minns Mathias.

– I Ramsau var vi i bra form och hade innan mästerskapet fyra åkare bland de åtta bästa i världscupen innan. Men vi var inte ens i närheten av att ta medalj och fick kritik för att vi inte formtoppat på rätt sätt medan finländarna hyllades för sin höghöjdssatsning. Helt osannolikt, fortsätter han och skakar på huvudet.

* Hur hanterade ni den frustrationen?

– Vi pratade mycket inom laget för det var ju enda sättet för oss att ventilera besvikelsen. Det fanns ju inga bevis, men som elitåkare så vet och ser man vad som är mänskligt eller inte att utföra med ett par skidor på fötterna

Dopnings skandalen i VM i Lahti 2001 förvånade.

– Vissa åkare var det liksom inget snack om. Men att det handlade om i stort sett hela landslaget med ledare och medicinskt utbildade personer var verkligen överraskande.

* Är förvånad över att man som skidåkare väljer att dopa sig?

– Att någon svensk åkare skulle göra det känns helt otänkbart eftersom vi har en helt annan kultur. Att sen göra det rent praktiskt kräver att medicinsk expertis är inblandad. Vi har en helt annan moral och mycket grundar sig naturligtvis på vilka värderingar man har.

Mathias berättar också om osannolika upplevelser 2002 i Sun Valley där han på hög höjd förberedde sig inför OS i Salt Lake City. Han var i väldigt bra form men drabbades av influensa strax innan mästerskapen drog igång och kom till start i dålig form först i slutfasen av OS.

– Mühlegg var också där och jag såg honom träna skateintervaller på 1800 meters höjd. Men innan jag blev sjuk så ringde jag landslagsledningen och sa att jag stryker mig från tremilen för jag är helt chanslös där för jag har sett Mühlegg träna.

– Hans rörelsemönster i de branta backarna var helt groteskt, det fanns bara inte, berättar Mathias med en skakning på huvudet.

Men han säger att det är de fantastiska guldkornen under karriären som fått honom att fortsätta så länge. Faktumet att längdsporten genomgick ett renlighetsbad efter Johan Mühleggs dopningavslöjande i Salt Lake City och exakt kunde börja spåra EPO-preparaten öppnade upp för Mathias.

Höjdpunkten kom säsongen 2002-2003 när han vann den totala världscupen och äntligen fick visa vilken begåvad skidåkare han var.

– Då hade man plötsligt chansen igen och kunde börja tävla på samma villkor. Då försvann ju dopningmonstren och man kunde börja vinna igen, för under de svarta åren så gick det knappt om inte allt funkade till 120 procent. Det var en fantastisk känsla, säger han med ett brett leende.

Framtiden är just nu ett oskrivet blad när det handlar om vad han ska syssla med i livets ekorrhjul.

– Längdåkning är något jag gillar skarpt, annars skulle jag inte fortsatt på så länge som jag gjort, så det är jag inte alls främmande för, svarar Mathias på fågan om ett eventuellt ledarskap inom längdåkningen i framtiden.

– Men just nu känns framtiden som ett stort vitt ark, så man får se vad som dyker upp.

Annons