Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Djävulstungan bestegs och döptes

I mitten av april genomförde klättrarna Ulf Renman och Adam Thomas den första kända vinterbestigningen av en 450 meter hög klippvägg i Sylarna. En led som nu har fått namnet Djävulstungan.

Annons

I hård vind och ymnigt snöfall lyckades två av länets klättrare besegra en av länets tidigare obestigna bergsväggar helgen före påsk.

Det handlar om branta sydsidan på den bergvägg i Sylarnamassivet som kallas för Slottet. En 450 meter hög, bitvis lodrät klippa, som tog 12,5 timmars aktiv klättring att ta sig uppför.

– För mig känns det stort att få ha varit med att genomföra det här. Mest för att det var en spännande klättring som jag har tvingats stålsätta mig för att genomföra, men sedan är det givetvis roligt att vara först att göra det också, säger Ulf Renman, en av de två som genomförde expeditionen.

Att han och klätterkompisen Adam Thomas ville försöka sig på en bestigning bestämde de redan i fjol. Men det som såg ut att vara en lagom tuff klättring i finväder då, blev till en riktig utmaning när hård blåst och snöyra kom över dem.

– Vädret gjorde att vi blev tvungna att ändra våra planer. Det låg redan mycket snö i den stora skåra som vi hade tänkt klättra upp i och när vi förstod att det skulle fyllas på, och förutsättningarna för klättringen därför ändras under dagen, så bedömde vi att det blev för farligt, säger Ulf Renman.

Lösningen blev en improviserad rutt intill skåran där klättrarnas uthållighet sattes på ordentligt prov. Från 07.30 på morgonen till 18.00 på kvällen pågick bestigningen i hårt vinterväder, där klättrarna turades om att klättra och säkra upp repen för varandra.

– Dalgången försvann snabbt under oss och vi såg i stort sett bara väggen vi klättrade på. Men vädret gjorde oss egentligen bara mer fokuserade, säger Ulf Renman, som bedömer att de vid ett missat grepp hade rasat ett hundratal meter ner utan att kunna få stopp, även på de flacka partierna.

För vid foten på Slottets sydsida är bergväggen förhållandevis flack, ur en klättrares perspektiv, men blir snabbt allt brantare tills den övergår i flera partier av lodrät vägg innan bergvägen lutar sig ner lite igen.

Förutom köld och påtaglig utmattning gick klättringen oproblematiskt och lönen för mödan, utöver tillfredsställelsen som kommer med att besegra ett berg, är att de som är först uppför en klätterled också döpa den.

För även om det kan hända att någon klättrat uppför Slottets sydsida tidigare är det inget som har dokumenterats av någon klätterklubb.

– Vi ville ge den ett namn som går i linje med leder som redan finns i Sylarnaområdet, som Djävulskammen och Djävulspinacklarna, så vi bestämde oss för Djävulstungan, säger Ulf Renman.

Han ser gärna att fler ger sig på samma bergvägg i framtiden och anser att den, även om den ligger lite oländigt till och tar lång tid att bestiga, inte har så väldigt hög svårighetsgrad för den med klätterkunskaper och rätt utrustning.

– När jag ser tillbaka på det så känns Djävulstungan inte så svår som jag trodde att den skulle vara. Men så är det med klättring, att en stor del av strapatsen är att övervinna sina egna mentala spärrar, säger Ulf Renman.