Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dokument: Emils väg till medaljen

Det var en gång en liten parvel som inte ville åka slalom.

"Jag trivs bäst här på platten, där jag får åka fram och tillbaka för mig själv", sa han.

Annons

Den femårige Emil Jönsson tvärvägrade när föräldrarna tog med sig barnen från stugan i Grövelsjön och ville lära ut slalomsvängar.

– Han stod där i den Gunde Svan-mössan han hade och surade. Så han fick åka omkring, vi såg ju var han var i alla fall, berättar mamma Carina.

– Till slut fick vi upp honom i backen, och då tog det bara 20 minuter ungefär innan han kunde svänga och sedan var det inte mer med det.

Emil själv hävdar dock att längddebuten på allvar skedde mycket tidigare:

– Jag åkte en meter redan när jag var två år, säger han i sitt första uttalande som elvaåring 1997 i en artikel i Arbetarbladet som har rubriken "Johanna, Emma och Emil tänder gästrikehoppet i längdspåren".

Syrran Emma säger där att hon tänker öka träningsdosen när hon blir 15 år, men hon tycker istället det blir för långt med 5 km när den distansen kommer – och det är Emil som följer Emmas tankegångar och tränar mer, mer och mer.

Tävlingsdebuten skedde i alla fall den 6 januari 1994 i Lilla Jädraåloppet.

I klassen H9–10 blir Emil sjua, faktiskt två minuter efter Hoforskillen Erik Kämpe som vinner på tiden 6,19 i ett lopp som måste varit kortare än sprintbanan i på skidstadion Laura i bergen öster om Sotji.

Från prisbordet får Emil med sig en almanacka och en penna. Medaljerna väntar senare.

Bara två veckor senare åker Emil i Falun i Lilla Skidspelen, då i H9-klassen och i den tuffa konkurrensen blir han elva. Längre upp i klasserna vinner Emelie Öhrstig, IK Ymer, D16 hon som 2005 sedan blir världsmästarinna i sprint.

Redan första säsongen blir det en seger. I Bessemerloppet 20 februari, där Emil vinner 16 sekunder före Markus Femling.

Emil åker och åker de närmaste åren, och har ibland lätt för att vinna när han är äldst i klassen – men tycker det är roligare när konkurrensen är hårdare och han möter klubbkompisen Håkan Löfström och just Erik Kämpe från Hofors.

De tre har massor av duster långt upp i pojk- och junioråldrarna och Löfström blir faktiskt junior-VM-åkare före Emil.

Men Emil debuterade i blågult redan 2002, i en ungdomslandskamp i norska Gjövik där han går till final i sprint – men faller och blir fyra.

Löparkarriären finns också där. Som tolvåring springer Emil Slottsstafetten i Uppsala i Högbo GIF:s dräkt och laget tar en tredjeplats. Men när han varje år vill springa Lilla Lidingöloppet blir han alltid förkyld, utom en gång när han blir runt 25:e plats.

Emil började mycket tidigt att utmana Norge. Utan att nån märkte det.

Det var till och med så att han såg till att ta för sig under självaste nationaldagen.

1998 tillhörde Emil Stålpiporna, en av kulturskolans blåsorkestrar i Sandviken. Och då bar det iväg till Moss utanför Oslo och Stålpiporna hade ett fulltecknat schema som började sju på morgonen.

På självaste 17 maj var det Stålpiporna som tog sig ton, och Emil höll takten som trumslagare.

Så han kan spela "Ja, vi elsker dette landet". Både prydligt och falskt säkert.

Nu är den karriären lagd åt sidan, men gehöret finns där och även om han aldrig pratar om det själv och inte direkt får för sig att uppträda, så spelar Emil både gitarr och piano.

– Pianot här i vardagsrummet dammar igen, det är bara när Emil är hemma som nån använder det. Då kan han sitta och klinka för sig själv, säger Carina.

Pappa Karl-Ivar och mamma Carina finns hela tiden kring Emil. De sitter i styrelser, är ledare och är egentligen allt. Från början, till just nu. Jönssonligan är alltid på plats. I Jädraås, i Åsarna, Sapporo, Vancouver, Oslo, Val di Fiemme och Sotji.

Den enda gång Emil hamnar lite utanför är när O-ringen 5-dagars i orientering arrangeras i Gästrikland 1998. Pappa Karl-Ivar är högsta ledare. Eftersom det är fullt upp får Emil åka på sommarskidskola i Sollefteå och träna med Jörgen Brink

Orientering är en av Årsundas stora sporter, och Karl-Ivar var med i det klassiska Årsundalag som blev fyra i Tiomila 1972. Emil gör därför 5-dagarsdebut redan 1994 och har faktiskt varit med i 5-dagars rätt många gånger sedan dess.

Emil spelade länge fotboll. Självklart i Årsunda IF, och faktiskt ett tag med ett år äldre syrran Emma i samma lag. Pappa Karl-Ivar är självklart ledare. Men när Emil kom upp i 15-årsåldern fick han till och med göra A-lagsdebut, och tillhör de bästa i distriktet i årskullen. Men sedan kommer skidgymnasiet, och Emil slutar med fotbollen.

Han gör dock en kraftfull comeback i smyg i en match på Strömvallen som han fortfarande hoppas att skidtränaren Bengt Stattin aldrig kommer att få reda på.

Årsunda IF är illa ute i sin division 5-serie, och möter Södra BK före midsommar 2006. Emil vill hjälpa till, och laddar för fullt och springer sedan sönder Södra BK:s försvar, som aldrig mött en motståndare med sån kondition, och gör ett mål.

Årsundafolket på plats är enigt:

"Nu ser du väl vilken sport du ska hålla på med. Sluta med den där skidåkningen!"

Men det gör inte Emil.

Den första stora segern, när Emil vinner sprinttävlingen i ungdoms-SM som 15-åring 2000 finns väldokumenterad på en hemmavideo. Där fräser Emil fram i Funäsdalen, och speaker under tävlingen och sedan prisutdelare är Anders Blomquist. Just samma Blomquist som är expertkommentator i SVT:s Vinterstudio.

Då har Emil kommit igång, och är bäst i Sverige i sin årskull. Det är inget snack om att han ska få en plats i skidgymnasiet i Mora, utan han flyttar dit dagen efter sin 16-årsdag i augusti 2001.

Där flyttar Emil ihop med två andra grabbar, varav Jimmie Jonsson blir hans kompis under några i Mora där Emil går tekniska programmet på St Mikaelsskolan.

– Vi kände inte varandra alls när vi träffades, men blev kompisar snabbt, berättar Jimmie som nu är en av Sveriges bästa långloppsåkare.

– Vi var båda noggranna och intresserade av att träna rätt och att utnyttja varje situation.

– När vi handlade blev vi nästan osams om vem som skulle bära kassarna. Båda ville ju göra det, helst de tunga – för då fick man ju mest träning! Vi skulle vara effektiva jämt. När vi kom hem efter träning började den ena med maten och den andra duschade – och så byttes vi om.

Men de tre första åren på skidgymnasiet är verkligen ingen lek för Emil. Han tränar, och blir sjuk. Han tränar, och blir sjuk. Han tränar, och blir sjuk.

Och är han inte förkyld, både polyper och halsmandlar ryker förresten, så är det ändå något fel. Pasta ska en skidåkare äta, och pasta äter Emil.

– Jag minns att Emil skulle åka en tävling i Rättvik, och vi kom från stugan i Grövelsjön och hade laddat upp där som man ska göra. Men vi fick stanna gång på gång, för Emil måste ut och kräkas, berättar Karl-Ivar.

Emil är faktiskt på väg att ge upp. Han åker knappt några tävlingar under vintern 2002, och tar i alla fall ett brons i junior-SM i sprint och vinner några småtävlingar och kämpar vidare.

– Emil hade det verkligen jobbigt. Varje gång han tog ut sig ordentligt i ett lopp blev han förkyld och utslagen, minns Sara Nordahl, tränare på skidgymnasiet i Mora.

Samma visa blir det säsongen efter, när han är inne på sitt nästa sista år som junior och gärna vill komma till JVM. Men då kommer några lösryckta hårstrån att bli vägen till framgång.

I början av 2004 går Emil och vankar på tävlingen Valbosprinten och kan inte tävla. Men Carina kommer i samspråk med Anders Thelberg i Valbo AIF, som kände igen problemen som Emil har från sin egen familj och idrottandet.

– Vi hade själva fått tips av Mariana Femling om det här med en håranalys, som väl nästan kan liknas med en dna-analys, berättar Thelberg.

Carina tyckte det lät intressant, och skickade iväg hårstrån från Emil till en tandläkare i Karlstad som sysslade med det här.

På vägen upp till en tävling i Åsarna får Carina svaret på analysen, som berättar att Emil förutom laktosallergi även har glutenallergi.

När familjen Jönsson åker hem från Åsarna där Emil blivit 16:e i en sprinttävling, är han förvirrad av det nya beskedet.

– Jag minns att Emil sa "men vad ska jag äta då?", och då svarade jag: "du kan alltid äta en raggartallrik, entrecote med pommes frites och bearnaisesås", berättar Karl-Ivar.

Men den kostvägen slår inte Emil in på, istället får han lära sig vad hans kropp tål och genomgår en behandling och plötsligt verkar det vända även om sjukdomsproblemen stör resten av den säsongen. Han kan träna hårt, tävla hårt – men blir inte längre förkyld.

– Emil hade glöd hela tiden. Men då, sista året på skidgymnasiet, så blev det lättare för honom att träna metodiskt, för han fick ju inte alla bakslag. Fast i stället fick han problem med ena ljumsken, berättar Sara Nordahl. Så han har verkligen härdats.

Och i slutet av vintern efter 2005 kommer belöningen för att han inte gav upp. Truppen till junior-VM ska egentligen vara klar, men så dundrar Emil in som etta i sprintloppet i junior-SM i Härnösand och väl på plats i junior-VM i finska Rovaniemi tar han medalj i sitt första internationella mästerskap, när han fixar bronset.

Norrmannen Even Sletten vinner, och Emil får ge sig efter målfoto och andraplatsen – mot Petter Northug!

Han flyttar till Borlänge och börjar plugga till civilekonom, men upptäcker att det är i Östersund man ska vara om man ska bli något – för där bor de bästa. Men hinner i alla fall med att göra sin riktiga världscupdebut i tjeckiska Nove Mesto hösten 2005 innan satsningen fortsätter.

I Östersund bor han faktiskt på campingen två vintrar.

– Ja, tänk. Vi åkte upp varje vår och städade ur, berättar Karl-Ivar.

Emil hittar till slut en egen lägenhet, och sedan hittar han och Anna Haag varandra också och flyttar ihop och byggde om garage och det mesta för att få plats för Emils uppfinnarverkstad.

Inte bara det förresten.

De skaffar även en lägenhet i Davos, bara några meter från skidspåret där – och håller som bäst på och bygger hus på Frösön utanför Östersund.

Våren 2007 tar Emil klivet upp på en världscupprispall för första gången när han blir tvåa i Slottssprinten i Stockholm.

Då har han slagit igenom genom att gå till final och bli sexa i VM i Sapporo månaden före.

Och i januari 2008 vinner han sin första världscuptävling i Canmore.

Nu har han vunnit 13, fler än någon annan skidsprinter nånsin har vunnit, och bara Gunde Svan och Torgny Mogren har vunnit fler världscuptävlingar av svenska skidåkare.

Men Emil Jönsson vore inte Emil Jönsson om det inte hade varit hit och dit, längst fram och utanför spåret, sjuk och skadad, mest hela tiden.

I mästerskapen har han härdats på ett sätt som skulle ha knäcka den bäste.

I Liberec-VM 2009 tlllhörde han favoriterna, slog knut på sig själv taktiskt – och åkte ut i kvartsfinalen.

Till OS i Vancouver, eller rättare Whistler Mountains, kom han som världens bästa sprintåkare och med en färsk seger i Canmore innan för bältet – men tappade orken på grund av en förkylning och missade finalen och kunde sedan inte åka parsprinten.

Tur då att Anna Haag tog två medaljer. Sköna plåster på skidsåren i en skidåkarfamilj. Och kanske egentligen Emil Jönssons bästa gren – att glädjas med andra.

Men Jönsson reste sig, slog självaste Petter Northug på norsk mark i Drammen – och vann sprintcupen för första gången.

Även säsongen efter var han världens bästa sprintåkare, och tog också tog bronset i VM i Oslo i ett lopp där Marcus Hellner fick en hel backa döpt efter sig – i alla fall på svenska.

Men säsongen 2011–12 var Emil långt ute i snårskogen igen. Skadad, sjuk, sjuk – och missade egentligen allt. Landslagskompisen Teodor Peterson vann istället sprintcupen, men Jönsson hann med en cupseger i Lahtis.

2013 var han tillbaka på tronen igen och vann sprintvärldscupen.

I VM i Val di Fiemme rycker han i finalen men får inte tillräckligt avstånd – och blir passerad i spurten och blir bara fyra. Och är oerhört besviken.

Det blir dock VM-silver i parsprint tillsammans med Marcus Hellner några dagar senare. Emils andra mästerskapsmedalj.

Inför karriärens andra OS-satsning tränar Emil bättre än någonsin under sommaren, men så händer det igen.

En virussjukdom ställer till det, och Emil kommer igång i världscupen först i december – långt efter de andra.

Han kliver i världscupspåret i Davos och åker ut i kvartsfinalen. Går till final, men faller i Asiago före jul. Och tvingas hoppa över starten i Nove Mesto i januari av säkerhetsskäl när ett knä krånglar.

Och i det stora genrepet, så föll Emil i italienska Toblach dagarna före OS i kurvan in på upploppet.

Inte direkt perfekta förberedelser för ett OS.

Inget verkar stämma.

Den egna kroppen, banan, konkurrenterna – allt verkar vara emot Emil Jönsson.

Och då klev han mot alla odds upp på den olympiska prispallen och fick sin OS-medalj, rätt precis 20 år efter tävlingsdebuten i Lilla Jädraåloppet.