Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dokusåpan som kan rädda liv

Annons

när min mormor fick konstaterat cancer i magen. En bruten arm som man lade i gips kunde jag förstå och ta in, men cancer förstod jag inte alls. Vadå, mormor såg ju frisk ut. Ingen arm eller ben var gipsat. Varför var alla så upprörda?

De försökte förklara för mig, men jag fattade fortfarande inget. Och medan mormor åkte till Umeå för strålbehandling började jag misstänka cancer varje gång det gjorde ont någonstans på min kropp.

”Jag har lite ont i fingret. Det kan vara cancer men ni behöver nog inte oroa er”, skrev jag bland annat i ett brev hem till mina föräldrar när jag besökte mor- och farföräldrar i Skellefteå omkring den tiden.

Vi skrattade gott åt den kommentaren, jag och mamma, när vi hittade brevet för några år sedan. Mormor överlevde och lever fortfarande, mitt onda finger berodde väl antagligen på att jag petat för hårt någonstans där jag inte ens borde ha varit med fingrarna.

Men sådant där sätter sina spår. Jag lider av cancer-fobi, kan man säga.

i munnen när jag läste att brittiska Jade Goody gjorde dokusåpa av kampen mot sin obotliga cancer.

Jade Goody var lite av Englands svar på Linda Rosing. Hon, liksom Linda Rosing, gjorde sin mediala debut i tv-programmet Big Brother. Medan Rosing blev känd för att vara den första som hade sex i huset, blev Goody känd (och hatad) för att ha skrikit rasistiska glåpord efter en indisk deltagare. Trots att hon blev en av Englands mest hatade kändisar, eller kanske på grund av just det, fick hon vara med i landets Celebrity Big Brother för ett par år sen.

och ogillad hade hon precis tackat ja till att medverka i en indisk variant av Big Brother när hon fick veta att hon led av långt gången livmoderhalscancer. Så vad gör hon då? Jo, hon går med på att i bästa sändningstid låta tittarna följa med medan hon sakta men säkert tynar bort i sjukdom i stället.

Från att ha varit en av landets mest hatade kändisar blev hon en av de mest älskade. Kanske inte så konstigt, vem kan hata en dödssjuk? Men helt ärligt, skulle jag vilja ha ett tv-team närvarande när jag kämpar mot döden? Nej. För mig skulle det vara högst privat, för att inte säga tragiskt och hemskt. Mina tårar och min ångest och min smärta skulle jag inte vilja dela med miljontals tittare. Så enkelt är det.

Höjden av uppmärksamhetsbehov, så tänkte jag om hennes cancer-dokusåpa.

Och det visar sig att hennes öde har väckt en uppmärksamhet som i alla fall inte jag hade räknat med. Antalet kvinnor i Storbritannien som har testat sig för livmoderhalscancer sägs ha ökat med 20 procent sen Jade Goodys dokusåpa började sändas.

So I take it all back. Tänk om bara en av de många kvinnor som testat sig efter att tv-programmet började sändas blev räddad från sjukdomen? Kanske var det så Jade Goody tänkte när hon beslutade sig för att göra dokusåpa om sin sjukdom? Antagligen inte, men man kan ju alltid hoppas.

som förhoppningsvis aldrig behöver drabbas av cancer. I stället får vi fortsätta följa henne i jakten på den rätte. Vad kommer det programmet bidra med då? Kanske en förståelse för att singelskapet inte alltid är så dumt.

Mer läsning

Annons