Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Doppler är min hjälte

Annons

att rädda liv.

Så står det på baksidan av Marcus Birros ”Svarta Vykort”.

Jag tror att många har en bild av ”boken som räddar liv”; att den måste vara tung, intellektuellt krävande och ju längre sedan skriven desto bättre. Eller?

För mig ändrades bilden drastiskt i somras. För första gången upplevde jag att ett litterärt verk lade min tillvaro på plats – en skriklila pocket, utgiven 2004 av en författare som ännu inte fyllt 40: ”Doppler” av Erlend Loe.

Tänka sig.

om en tokig norsk som bor i skogen. Andreas Doppler – ekonom, make, far, villaägare, cyklist – har fått nog. Nog av duktighet, konsumtionshysteri, värmepannediskussioner, barnprogramsvinjetter och människor.

Han tar sitt tält och flyttar ut i norska skogen, där han blir bästa vän med en älgkalv och strävar efter att uppleva ”tråkighetsnirvana”.

Tycker du att det låter konstigt?

I så fall är du inte ensam. Du har medhåll från Dopplers fru, dotter och son – samt majoriteten av romanens karaktärer och antagligen många läsare.

Naturligtvis så är det konstigt. Om jag gick och handlade mat och någon kom och berättade för mig om en man som flyttat till skogs och numera bara besöker affären ibland för att försöka byta till sig lättmjölk mot kött, så skulle jag knappast tänka ”vilket geni!

och lära mig allt han kan!”. Dock ligger det nära hur jag ser på Andreas Doppler efter att ha läst ut romanen.

Medan jag ägnade sida upp och sida ner åt att fundera över hur jag borde se på denne mans mentala hälsa, så var det ändå ofrånkomligt att lägga märke till hans klarsynthet.

”Doppler” är nämligen smockfull av tänkvärda meningar berörande mycket av vad våra liv kretsar kring: Varför måste vi alltid vara så duktiga? Varför måste vi vara ständigt sysselsatta? Hur pratar man med sin sextonåriga dotter som tror att hon är en alv?

Även om Doppler inte har svar på allt, så tror jag att hans resonemang skulle kunna få de flesta av oss att betänka ett liv i tält.

Som läsare känns det dessutom oundvikligt att fråga sig var gränsen går mellan sund reaktion och galenskap.

tack vare att han är en sund människa som väljer till synes galna tillvägagångssätt. Han skulle kunna leva ett liv som lyckad och duktig, men väljer bort det eftersom det inte gör honom lycklig.

Det tycker jag är mätbart med Superman, Spiderman och allt som Disney någonsin diktat ihop.

Det är hjältemod.

Mer läsning

Annons