Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Drömskt, lite sorgset och tidlös skönhet med John Holm

 
Storsjöyran 2016
Visa alla artiklar

Kön till Teatersalongen var lång där dryga timmen före midnatt i lördags. Många hade väntat i mer än 40 år för att få höra John Holm live. Den lätt grånade salongen fick en kort, men drömskt vacker konsert med mersmak. Alla fick i alla fall höra att rocksveriges mest säregna och gripande röst är fullständigt intakt.

LÄS MER: Recensioner, tv-klipp och nyheter – här hittar du allt från Storsjöyran

John Holm gjorde sina bästa skivor för 40 år sedan och mer. En 1970-talstrippel som odödligt står där närmast många människors hjärtan än i dag. Men få har någonsin haft chansen att möta John Holm live, nästan inte då och lite förra året och lite mer i år. I Storsjöteaterns salong, för en sittande publik, satt också John Holm med sin akustiska gitarr och Jesper Wihlborg på följsam elgitarr. Stod upp gjorde Johns son Alex Holm, som dels inledde så fint med akustisk gitarr, sång och munspel och sedan kompade på munspel.

Det var uppenbart att trion på scenen kände tidspress. Konserten var aningen forcerad för att hinna så mycket som möjligt. Men lugnet fanns i låtarna och i den där så unika rösten som så många av oss i salongen haft som följeslagare genom livets alla sorger och glädjeämnen. På ljudet fanns inget att klaga. Med akustisk gitarr, elgitarr och munspel fick de låtarna att ligga väldigt nära så vi minns dem från de där gamla oftast sönderspelade vinylskivorna.

Lite märkligt är det. Eller så är det inte alls det. För tidlöst måste ju vara sådant som håller över alla tider. Och sånger som "Den öde stranden", som många hellre vill kalla för "Sommarn dör", "Maria många liv och år från här" och inte minst, den eviga brottningsmatchen mellan liv och död i den ständigt lika gripande, "Ett enskilt rum på Sabbatsberg" sträcker sig som den finaste poesin från 1970-talet ända in i vår egentligen så annorlunda tid i dag. Men orden, orden förmår gripa tag och det beror kanske på att sångtexterna kändes speciella, lite lätt daterade, redan när albumen kom och så givetvis på den skyddslösa rösten som framför dem.

Hela John Holms magra, lite lätt utmärglade personlighet, hans så särpräglade röst, fraseringen och den fina mixen där visa möter rock blir till en musikalisk poesi där texterna bara utgör en del i helheten. Och att John kom av sig och fick ta om den sorgligt sköna "Ett fönsterbord mot parken", ni vet den om han som satt där redan när vi kom till salongs- och soulmusiken, flöt även den in i den sköna performance som denna sittande konsertupplevelse utvecklades till.

Betyg kan man inte sätta. Konserten var för kort. Vissa i publiken lite för otåliga. Och det är omöjligt att betygsätta något som man väntat på i 40 år och jämföra det med allt det övriga som pågick runt omkring. Jag är bara så tacksam för att jag fick sitta där i Teatersalongen och möta mannen bakom en av de viktigaste rösterna i mitt liv. Jag sätter en trea för betyg ska sättas. Men det här var något utöver alla betygskalor på musik.

Betyg: 3