Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ebola till USA - då vaknade media och jag

En morgon för någon vecka sedan när jag slog på teven för att göra en snabb check på text- teve vad som hänt i världen blev mina sömngrusiga ögon snabbt pigga.

Annons

Ebola-viruset hade tagit sig utanför Afrika, till Texas närmare bestämt. Jag kände en rysning i kroppen och kom direkt på att tänka på en av mina vänner som reser med sin familj till Texas i dagarna.

Plötsligt blev jag väldigt intresserad av sjukdomen och alla skriverier om mannen som rest från Liberia, där han blivit smittad då han hjälpte en ebola-sjuk gravid kvinna, till USA. Han hade varit i kontakt med 18 personer som nu var under observation. Någon hade sett mannen stå och kräkas i mängder på en gata i Texas och hans familj stod och skrek. Jag läste varje detalj. Scenerna var som hämtade ur en skräckfilm. Tänk dig att veta att du bär på en dödlig sjukdom och att ett handslag kan räcka för att sprida smittan vidare.

Jag gick och funderade på det här när det slog mig; varför blev mitt intresse för sjukdomen plötsligt så stort? Det har länge rapporterats om ebolans härjningar i och hemskheter i Västafrika. Varför har jag inte tidigare känt samma ångest när jag läst att över 3 000 personer dött i sjukdomen som sprider sig som en löpeld. Om skolor som hålls stängda för att minska spridningen och om den bristfälliga vården som inte mäktar med att hjälpa de sjuka.

Det är tyvärr fortfarande så att sjukdomar ”Långtbortistan” inte intresserar oss i Västvärlden på förrän när de kommer hit. Först då blir det på riktigt. Och det är knappast någon som skulle hälla en hink med isvatten över sig och donera pengar till ebolan i samma utsträckning som till sjukdomen ALS till exempel.

Liberia, Guinea och andra länder i Afrika betraktas fortfarande som i Långtbortistan. Där räknar vi med att lite vad som helst kan hända, grymma inbördeskrig där flickor kidnappas och säljs, Hiv härjar och så ebola förstås. Det är bara så och det är inget vi bekymrar oss för i vår vardag. Det är så långt bort från lilla trygga Sverige och vi kan inte identifiera oss med människorna där. Texas ligger nästan lika långt borta som Afrika men amerikaner tillhör västvärlden och vi har lättare att identifiera oss med dem.

Nu pratar jag förstås i generella termer, det finns självklart de som förstår och engagerar sig men för mig blev det en tankeställare när mitt intresse för ebola växte när första fallet utanför Afrika rapporterades.

Sedan fallet i Texas har det även rapporterats om smittad sjukvårdspersonal som hör hemma så nära som i Norge. Och förra veckan rapporterade alla medier om ebola ur olika aspekter. Vi människor orkar inte ta del av allt hemskt som händer i världen och ju längre bort desto mindre engagemang visar vi. När det gäller nyhetsrapportering i allmänhet så är ju nära och lokalt ledord för att väcka människors intresse. Det krävdes ebola-fall närmare oss för att vi skulle vakna på riktigt.

Men tänk för en stund om du eller jag hade fötts i Långtbortistan. Föreställ dig att du och dina anhöriga har blödarfeber men att sjukhusen är överfulla och ni går en plågsam och säker död till mötes. Det är en mardröm för oss men i Västafrika är det verklighet.