Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Efter sex år i Sverige ska Wajdi visas ut

Mamman och brodern försvann spårlöst. Han tvingades se på när pappan och farbrodern avrättades.
När Wajdi Mosat var 13 år kom han som ensamkommande flyktingbarn till Sverige.
Nu ska han visas ut.

Annons

Det är en lite disig duggregnig fredag förmiddag och jag knackar på hos familjen Lindberg/Persson i Östra Odensala.

Det är Wajdi som öppnar.

– Han är som en son i huset, våra tre söners storebror, säger Emma Lindberg, mamma till Wilmer, Harry och Bosse.

Jag och Wajdi tar i hand och när våra blickar möts är det ett par vänliga, men mycket ängsliga ögon jag ser.

Pappa Ove leker med mellanpojken Harry medan minstingen Bosse sover i vagnen på altanen och vi andra slår oss ned i vardagsrumsmöbeln. Stora fönster mot söder släpper in ett vackert dagsljus i rummet.

Wajdi Mosat fyller 17 om en månad och han har bott hos familjen Lindberg/Persson i snart tre år. Han är etablerad i Östersund, han och familjen är integrerade med varandra och han går på Fyrvallaskolans gymnasium.

– Jag går VVS och ska bli rörmokare, säger Wajdi på bra svenska.

Alltså, ungefär som vilken svensk ungdom som helst med framtidsdrömmar. Men hans bakgrund och upplevelser har ingen likhet med svenska ungdomars.

Wajdi tillhör en kristen minoritet i Egypten som blivit förföljd av islamistiska grupper.

Kort hans berättelse:

"Min pappa och hans bror hade ett snickeri tillsammans i flera år. En grupp ur det muslimska brödraskapet kom till dem och hotade med att de måste betala en summa pengar eller ansluta sig till islam. De vägrade. Då kidnappade de min mamma och yngste bror och sa att de skulle mörda dem om de inte betalade. Men de hade inga pengar. Då kom de tillbaka och mördade min pappa och min farbror när jag var där. Jag såg alltihop."

Wajdis ögon tåras och han har svårt att fullfölja berättelsen. Det måste ha varit oerhört chockerande för en 13-åring att uppleva detta.

Därmed var han ensam med sin lillebror, som var 10 år. De tog sig till en morbror, men denne blev orolig för repressalier så han hjälpte Wajdi att få kontakt med en smugglare, som skulle ta honom till Sverige. Hans lillebror skulle han försöka lämna till ett kloster.

På kort tid hade nu Wajdi mist alla sina anhöriga.

Efter en dramatisk flykt, bland annat i en liten båt över Medelhavet, resan tog närmare 14 dagar, och i en skåpbil genom Europa, blev han en dag avsläppt i Stockholm.

– Jag visste inte var jag var, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. En kille på stan hjälpte mig till polisen. Därefter blev det Migrationsverket, som sa att jag skulle till Östersund.

I februari klev en ung pojke iklädd mjukisbyxor och en tunn t-shirt av tåget i Östersund. Det var Wajdi. Han blev hämtad och fick åka till Refugio, hem för ensamkommande flyktingbarn, i Dvärsätt.

Han sökte asyl, men fick avslag.

Han hamnade efter ett tag i familjehem för att bättre kunna integreras i samhället. Han kom då till Emma Lindberg och Ove Persson i Östersund. Där har han blivit som en familjemedlem. Han har snabbt lärt sig svenska, han har många kompisar och han går i skola för att bli någon.

Men trots detta blev det avslag på nytt.

I fyra års tid har den unge Wajdi väntat på att få bli en del av det här samhället. Om han skulle tvingas tillbaka till Egypten skulle det innebära en dödsdom, säger han. Och han har inga anhöriga kvar, förutom morbrodern, som de inte lyckats nå.

Emma Lindberg:

– De har letat efter hans mamma, utan resultat, men de ska ändå skicka honom tillbaka när han fyller 18 år. Vi överklagade en sista gång, men fick avslag igen.

Wajdi:

– Jag har nu varit orolig i fyra års tid, jag är stressad, och den sista tiden har jag tänkt på detta varje dag, varje natt. Jag har ingen framtid. Jag vill ju bara vara en vanlig ung människa som tänker på min framtid.

– Men trots detta är han väldigt ambitiös och sköter skolan föredömligt, säger Emma Lindberg.

Hon och hennes man och de tre sönerna är livrädda att tappa Wajdi, det skulle vara som att mista en familjemedlem.

Emma:

– Ja, beslutet drabbar även oss. Wajdi är som en son i huset. Hur ska vi klara det här när vi tvingas vinka av honom?

Wajdi:

– Jag känner mig misshandlad av Migrationsverket. De har låtit mig anpassa mig till det svenska samhället, och de tvivlar på min berättelse. De har letat men inte lyckats hitta mina föräldrar, och nu tänker de skicka mig tillbaka. Jag vill sköta mig, jag vill kunna leva, men allt som händer gör mig helt borta och de förstör mig psykiskt.

Emma och Ove säger:

– Han har gått igenom fruktansvärda saker och han tvingas dessutom kämpa för sin rätt och för att få stanna. Vilken svensk tonåring skulle klara det? Ingen. Vi känner oss maktlösa, men samlar energi och vi ska kämpa ännu hårdare för att han ska få stanna.

I Migrationsverkets beslut står att det finns brister i hans berättelse, att den präglas av motstridiga uppgifter, och att han inte har angett någon dokumentation till stöd för berättelsen. De skriver att han inte gjort sannolikt att han vid ett återvändande till Egypten riskerar att utsättas för förföljelse och att han därmed inte är att betrakta som flykting.

När Wajdi är 18 år anses han vara vuxen. Då kommer utvisningen att verkställas.

Då har han varit i Sverige i sex år.