Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ekerwald i högform om livet, döden och kärleken

En inspirerad Carl-Göran Ekerwald förhöjer livskänslan hos omgivningen.

Annons

Hans smittande nyfikenhet och fjäderlätta förmåga att binda samman tanketrådar och idéer gör humöret bättre, närvaron starkare och får åhörarna att känna sig smartare än nyss.

I onsdags eftermiddag talade en sedvanligt entusiastisk Ekerwald på Storsjöteatern kring ämnen som vatten, liv och kärlek och jag kan gå i god för att vi samtliga närvarande lämnade lokalen med ett lyckligt leende på läpparna.

Som grädde på moset bubblade den 87-årige diktaren över i en spontan avslutning om den nya kärlek som unnats honom sent i livet och vi fick oss en inspirerad kärleksdikt.

Då hade han redan i en timme likt en porlande fjällbäck låtit tankarna dansa fram kring vatten både som symbolisk storhet och livets själva grundbult.

Ekerwald läser för oss ur Ezra Pounds vackra ”Cantos” om Homeros, seglaren som tvingades irra på haven i nio år, han övergår till fostret som efter sin seglats på nio månader i sitt trånga innanhav kastas ut ur tryggheten till oss – de döendes skara.

– Vi börjar som en blöt fläck och övergår till fostrets tillvaro som vattendjur, då vi rentav har gälar innan vi lämnar tryggheten när vattnet går. Ni hör själva vilken betydelse vattnet har. Blodet består ju för övrigt till 90 procent av vatten.

Via tsunamis och vattenkatastrofer är han snart inne på teodicéproblemet – hur en påstått god gud kan dränka tusentals människor – och resonemanget fortsätter till Zeus och Endymion i den grekiska mytologin.

Han påminner sig hur Mahler kom till Niagara och utbrast:

– Äntligen ett fortissimo!

Och är vi kanske alla i grunden fortfarande asatroende på dessa breddgrader? Många av de stora religionerna uppstod i Främre Asien, där vatten förvisso är en bristvara:

– Men redan Genesis säger ju att jorden var täckt av vatten i begynnelsen, vi kommer ur vatten – fast ett djur som valen måste rimligen ha gått åt andra hållet, från land och ner i vattnet eftersom det inte har gälar, eller hur?

Så berättar han en förtjusande fågelhistoria ur Saádis poesi, vars sensmoral är att vi alla bär himmelriket inom oss, en insikt som arabiska poeter redan på 1300-talet omvandlade till skön dikt.

Så böljar hans resonemang fram och tillbaka, via en tur över Storsjöns isvägar, som han föredrar att använda sent på våren när smältvattnet står en bit över isen:

– Då känns det som att köra på vattnet. Och om man skulle hamna under isen gäller det att sikta på det svarta hålet, ja ni känner igen begreppen.

Så när föredraget egentligen är slut efter en timme, börjar han spontant berätta hur han för något år sedan blev änkeman efter sin ungdomskärlek Anna, de levde nästan 70 år tillsammans:

– Vi kan alla hamna under isen och undra hur vi ska ta oss upp, men min lärdom är att livet är ostyrbart, själv har jag fått en ny kärlek till skänks.

Gripande berättar han om både Annas begravning, hur han i fjol träffade den respekterade islamkännaren Sigrid Kahle och hur de båda nu är ett par.

– Jag skriver kärleksdikter till henne som nog kommer ut om några år under titeln ”Sigridiana”, vi får se när det blir, först kommer en bok om den norske poeten Olaf Hauge.

Carl-Göran Ekerwald läser slutligen en av dikterna, som vi publicerar här intill (något rättad i förhållande till den version han läste på teatern) – och den glädje och ömhet han förmedlar går rakt in i församlingen.

– Den här stunden kommer vi alla att ha med oss, avrundar mötesordföranden Hans Månsson och det är bara att instämma.