Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Elin Olofsson känner starkt för glesbygden

På söndag startar Östersunds-Postens sommarföljetong "Till flickorna i sjön". Författaren Elin Olofsson berättar om bakgrunden till en berättelse, som kretsar kring mörka vatten och en ung kvinnas försök att hitta hem i en värld av sorg och saknad.

Glesbygden går som en röd och lidelsefull tråd genom Elin Olofssons författarskap. Hon har tagit på sig ett ansvar att lyfta fram de människor och miljöer, som verkar långt bortom samtidens omfattande urbanisering. Men hennes sanningar är inte alltid pittoreska. Minst lika mycket beskriver de en fasad. De delar ut en känga mot den drevmentalitet, som existerar överallt men som kanske framträder extra tydligt utanför stadens puls. Detta får också Helena Holmén, som utgör huvudpersonen i Elin Olofssons senaste roman "Till flickorna i sjön", bittert erfara i dyningarna efter ett sexuellt övergrepp.

– Jag är inte intresserad av att skriva idylliska vykort om landsbygden. Det som Helena får utstå i boken händer även i det verkliga livet. Jag tänker till exempel på Bjästafallet då brottsoffret blev föremål för lokalbefolkningens misstro. Samtidigt kan ett sådant flockbeteende gälla banala saker som mark- och skogskonflikter. På glesbygden är man överlag positiv till inflyttning, men det är inte alla gånger självklart att man som nyinflyttad välkomnas med öppna armar om man målar sitt hus i regnbågens färger, säger Elin Olofsson.

Elin Olofsson, som själv är uppvuxen i offerdalska Tulleråsen i västra Jämtland, talar och skriver om sin landsbygd på ett övertygande och moderligt vis. Hon värnar om dess välbefinnande och tror att en avgörande framtidsfråga för glesbygden är hur öppen den förmår vara gentemot strömningar som bryter invanda mönster.

"Till flickorna i sjön" är berättelsen om en ung kvinna som försakas av sin mor och får se sitt livs kärlek gå i kras. Den är en historia om ensamheten och dess labyrint, men också om att finna sin plats på jorden. Något som Elin Olofsson själv kan relatera till.

– Jag har lätt för att gå in och ut ur olika flockar, vilket bygger på att det bor en ensamvarg i mig. Det gör att jag står ut med mitt eget sällskap och i perioder söker mig dit självmant. På samma gång blir jag rastlös om min tid upptas av något jag inte uppslukas av. Oavsett var jag befinner mig kan jag få föreställningar om att gräset är grönare på andra sidan. Det är nog därför jag har bostäder i både staden och på landet.

En central roll i "Till flickorna i sjön" spelar vattnet. Detta har delvis sin förklaring i att Elin Olofssons skrivarlya ligger vid Bredbysjön, vilken har fungerat som inspirationskälla genom hela skapelseprocessen.

– Min fantasi hämtar näring i de skrik som hörs från badplatsen. Ibland kan det slå mig att det kanske är någon som ropar på hjälp. Det vilar något idylliskt i att hoppa från bryggan om sommarnatten, men det finns samtidigt en ständig underton av mörker kring en sjö. Den utgör både ett löfte och ett hot.

Den som väntar sig ett Hollywoodslut serverat på silverfat får tänka om. Elin Olofssons roman lämnar dock läsaren med förtröstan snarare än förtvivlan.

– När jag skrev "Till flickorna i sjön" var det viktigt för mig att ingjuta något slags hopp i berättelsen. Jag tycker också att Helena tillslut hittar en möjlig väg framåt, men exakt vad som händer med henne står skrivet i stjärnorna, avslutar Elin Olofsson.