Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Elin Olofsson om Maria Svelands "Hatet"

"Med lite tur kan boken sätta punkt för de senaste årens hatrörelse mot feminister", skriver ÖP:s recensent Elin Olofsson.

Maria Sveland
Hatet. En bok om antifeminism
Leopard

Vi börjar på samma ställe, jag och Maria Sveland. Hennes bok "Hatet. En bok om antifeminism" tar avstamp i ett sent 1990-tal och tidigt 2000-tal präglat av feministisk kamp och glädje.

Nina Björks "Under det rosa täcket" blev ett uppvaknade för många – framför allt för tjejer som mig, som tidigare byggt vår tonåriga världsbild mest på Veckorevys könsstereotypa ytfinish.

I Björks fotspår följde sedan antologin "Fittstim", en politisk debatt där Gudrun Schyman och Margareta Winberg tog plats och pratade om könsmaktordning, och varenda politiker – till och med Göran Persson – så småningom ville vara feminist. Tidningar som ÖP delade ut jämställdhetspris och synliggjorde mäns våld mot kvinnor med en särskild vinjett i artiklar och notiser.

Låter jag nostalgisk?

Det är jag nog.

Och lite sorgsen.

Vi trodde – kanske naivt – att vi faktiskt kunde förändra samhället, att ett jämställt samhälle var inom räckhåll under vår livstid, men något hände.

Något som gjorde att det idag går att skriva "en mördad feminist är en bra feminist" på en blogg och komma undan med det, utan att bli hämtad av polisen.

Vad var det egentligen som skedde?

Maria Sveland pekar på "Könskriget", det tv-program som sändes 2005 och som sade sig vilja granska radikalfeminismens inflytande över svensk jämställdhetspolitik, som startpunkten för en rörelse där feminismen tvingades tillbaka och antifeminister och kvinnohatare fick ny luft. Det de flesta minns av "Könskriget" i dag är uttalandet "män är djur" som Ireen von Wachenfeldt, då ordförande för Riksorganisationen för kvinnojourer (Roks), gjorde i programmet.

Genom att zooma in ett antal händelser tar sig Sveland sedan fram till i dag; bildandet av partiet Feministiskt initiativ och det som hände Tiina Rosenberg, förföljelsen av de kvinnor som anmält Wikileaksgrundaren Julian Assange för sexuella övergrepp, att Turteaterns uppsättning av Scum-manifestet (som spelades i Östersund i höstas) krävde polisskydd och den antifeminism som terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik satte ord på i sitt så kallade manifest och under rättegången i Oslo, och vilket slags grovjobb han genom detta gjorde för andra antifeminister, som förflyttade gränserna för vad som kunde skrivas i bloggar och artikelkommentarer – och i medierna i stort.

Ju mer nutida Sveland blir, desto bättre skriver hon.

När hon skildrar kärlekshistorien mellan rasism och antifeminism, och framväxten av bloggar som Pär Ströms och Pelle Billings, där de startar drev mot jämställdhetskämpar och låter sina anhängare gå än längre i hat och hot, kartlägger hon feministhatets blodblåsor – och sticker effektivt hål på dem.

Två små invändningar har jag och dessa hänger troligen ihop:

Den ena är fokuseringen på "Könskriget" och framför allt programmets tillkomst.

Jag ger Sveland rätt i att den efterföljande debatten skapade djupa sår och fick många att ta avstånd från feminism bara för att de inte ville behöva försvara Wachenfeldts uttalande – men rimligen måste fler faktorer i samhället ha samverkat till det som hände sedan, inte minst inom politiken. Hur starkt förankrad var feminismen hos politikerna egentligen, om de genast släppte den efter ett tv-program – och varför vill de inte lyfta frågan igen?

Den andra är att historieskrivningen blir nog så kortfattad och svepande ibland.

Vad är det som gör att många människor blir förbannade och alldeles rödrandiga på halsen vid användandet av ordet hen men tycks likgiltiga inför att ett antal svenska kvinnor dödas varje år av närstående män?

Vad är det som gör att kampen för jämställdhet låser sig helt när individ och struktur blandas ihop – och går det att göra något åt det?

Invändningarna bygger alltså ytterst på att jag vill läsa mer av Sveland.

170 sidor hade gärna fått vara 400. Jag vill följa hennes vassa penna och skarpa analys in i fler fält. Just nu får vi nöja oss med "Hatet. En bok om antifeminism" – och det räcker långt. Med lite tur kan boken sätta punkt för de senaste årens hatrörelse mot feminister och samtidigt förklara för oss närmast sörjande vad som egentligen hände, så att vi kan gå vidare och orkar kämpa för ett jämställt samhälle igen.