Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elins bok lockar till diskussion

ÖP:s digitala bokcirkel var som vanligt på hugget när den på onsdag kväll inledde hösten med att på ÖP:s chatt diskutera Elin Olofssons färska roman.

Annons

– Jag gillar boken främst för att den påminner mig om egna tankar och egen historia, skrev exempelvis en anonym gästläsare som deltog i diskussionen, precis så som vi hoppas att ännu fler ska vilja göra.

"Till flickorna i sjön" berättar ett antal historier som inte låter sig återges på några få rader, mer än att de följer Helena från Gärningsberg, en bygd som i mycket påminner om Offerdal.

Helena har just börjat som städare på lasarettet, hennes sambo har lämnat henne och en kusin hon inte träffat på många år väcker en rad minnen som hon försökt glömma.

Flera i cirkeln noterar hur Helenas eget skrivande finns med i hela berättelsen, det är närmast tvångsmässigt, konstaterar Katarina Bromée.

– Jag gillar starkt det återhållsamma språket i boken. Man får verkligen fylla i själv och fundera, menar den anonyme gästen.

Martin Hanberg och Theres Agdler stör sig på en del liknelser och metaforer, som de finner överflödiga, medan cirkeln berömmer andra bilder.

Boken har också en del händelser som vållar cirkeln huvudbry, vad hände egentligen när hästen slet sig och varför börjar Helenas mamma plötsligt ringa gång på gång, fast Helena är arg på henne?

Ett annat tema är hur Helena försökt lägga delar av sitt tidigare liv bakom sig:

– Man märker hennes ambivalens inför att lämna land för stad, lämna det jordnära livet för det här medelklasslivet i stan. Man märker att hon både vill vara medelklass och kunna saker om möbler och mode och sånt, men samtidigt också föraktar umgänget som hon och hennes sambo har. Att det är ytligt och fånigt. Och samtidigt eftersträvansvärt, skriver Martin Hanberg.

Och så är det sjön som finns i boktiteln, en sjö där en flicka hittats död och dit Helena beger sig nattetid:

– Sjön är väl någon sorts symbol för utforskandet av den egna kroppen, kanske att utforska gränserna. Hon börjar gå till sjön när hennes kropp börjar "bulna", skriver Katarina Bromée.

Alla var ense om att författaren lägger ut en rad trådar som läsaren blir nyfiken på:

– Jag hoppas på att några, men kanske inte alla, lösa trådar ska börja nystas i. Jag tycker hittills att boken är intressant, men att språket ibland blir lite för beskrivande. Det jag uppskattar mest är personbeskrivningarna och jag vill gärna lära känna Helena mer, skriver Helen Asklund.

Flera fäster sig också vid Evelina, en arbetskamrat på städet på sjukhuset, en bitsk och slagfärdig kvinna med kärv ton:

– Hon säger alltid vad hon tycker, oavsett om det sårar eller inte? En sådan person som Helena och andra kanske önskar att vi vore. Men ändå inte... , skriver Martin och Theres håller med:

– Hon vågar vara "udda" på riktigt medan Helena gömmer den sidan och visst kom hon väl också från Gärningsberg eller i närheten?

Närmare 120 inlägg hann cirkeln med under sin timslånga diskussion, som finns kvar att läsa på op.se, där du också kan göra kommentarer om du läser i boken.

Livechatten fortsätter nästa onsdag 3 september klockan 20.00 och då har vi läst de 19 första kapitlen till och med sidan 162.

Välkommen då!