Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elins nya roman imponerar stort

Elin Olofsson
Till flickorna i sjön
Wahlström & Widstrand

Annons

Det börjar olycksbådande.

Mitt i natten irrar en kvinna runt i ett skogsområde och letar efter någon som hon befarar att det har gått illa för.

Men scenen får ligga kvar och jäsa länge innan den återkommer. För redan med fjolårets debutroman visade Elin Olofsson att hon behärskar konsten att lägga ut trådar och skapa driv i berättelsen.

I hennes nya roman ”Till flickorna i sjön” (W&W) är vi åter i Gärningsberg, lätt igenkännbart som Offerdal med omnejd, och även östersundsbor förstår var i staden huvudpersonen Helena rör sig.

En central plats är också sjön, vars svarta vatten lockar ensamma och olyckliga hjärtan med sitt mörka sug och dolska löften om tröst, stillhet och lindring. 

Helena från Gärningsberg har visserligen drag som liknar fjolårsbokens Hanna, men vi kommer henne mer under skinnet. Samtidigt flätar Olofsson en rad parallella historier i ett smart berättande i olika tidsplan, men utan att det blir rörigt.

Dessutom gestaltar hon sitt drama utan att oupphörligt skriva läsaren på näsan vad vi borde se. Samtidigt är texten tryfferad med smarta små blinkningar, några såg jag först vid en andra läsning.

Fram träder både övergrepp och ensamhet, längtan och vänskap, liv, död och kärlek, allt inramat av tablåer från jobbmatsalar, ödsliga grusvägar och ångestladdade tonårsrum.

Helena har en del att reda ut. Hon har just slarvat bort sitt förhållande med Tomas, får kicken från kommunen och tar jobb som städare på Östersunds sjukhus.

Där finns den bitska Evelina och den invandrade Aileen, två karaktärer som får växa till kondenserade miniporträtt. Och så har vi de undflyende pojkarna, somliga kantiga och hårda, andra sköra och känsliga.

Helena är en mer sammansatt och spännande personlighet än debutbokens Hanna och jag gillar Olofssons sätt att låta henne stångas med både sin undflyende mamma Gudrun och den fyrkantigt trygge Tomas.

Hennes kamp med krackelerat självförtroende och inre demoner är central för denna välkomponerade berättelse om både mänsklighet, stolthet, mod och värdighet, gestaltat på en behärskad och återhållet känslosam prosa.

Med varsam hand dras så väven samman mot ett antal scener som behändigt undviker urtvättade klichéer. Ett tag befarar jag visserligen att ett av spåren ska sluta onödigt sockersött, men författaren är alltför klok för sådana misstag.

Även denna gång levererar Elin Olofsson trovärdiga tablåer från det inre av Norrland, med effektiva men aldrig övertydliga infallsvinklar på genus, människoblivande, kamratskap och ödmjukhet.

Här finns kloka iakttagelser om flocktillhörighet, om konsten att hitta sig själv och rentav hur föräldrar bäst hanteras. Texten har en tilltalande öppenhet som fanns redan i debuten men är än mer genomarbetad här.

Redan har riksmedia redan noterat hur Elin Olofsson med Gärningsberg skapat en litterär plats av samma dignitet som Svartvattnet, Engelsfors, Wadköping och Bullerbyn. Att så effektivt sätta Offerdal på kartan är en bestående bedrift i sig.

Dessutom med en egen ton, både kärv och innerlig, och med en utmärkt berättelse som håller hela vägen ut. Det är hur lätt som helst att rekommendera denna roman – tag och läs!

Onsdag 27/8 börjar ÖP:s digitala bokcirkel att diskutera boken här

Läs mer om författaren Elin Olofsson och hennes nya bok här