Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ellen klappade Storsjöodjuret: "Han satt på kroken"

Från juli 1996 har vi hittat denna artikel ur arkivet om Ellen Lund som klappat det mytomspunna djuret som sägs leva på Storsjöns botten.

Annons

Hon tog i Storsjöodjuret.

Och hon såg in i dess ögon och gap.

Nu kan Ellen Lund, 92, Östersund, berätta om det som hon aldrig tidigare har viljat offentliggöra.

Ellen Lunds unika vittnesmål skiljer sig från de flesta iakttagelserna av Storsjöodjuret. Historien är inte heller en efterkonstruktion på ålderns höst. Hennes barn har levt med händelsen i 60 år. Den har bara tagits upp någon gång i familjekretsen.

Där, precis som hos många andra som sett odjuret, finns en försiktighet eftersom det finns en rädsla för att bli förlöjligad. Nu tycker Ellen Lund att hon kan berätta. Här är det inte fråga om små vågrörelser och någon oidentifierbar knopp som far över vattnet.

Öga mot öga

Ellen har stått öga mot öga med Storsjöodjuret. Och hon har tagit runt det och tittat rakt ner i halsen på det.

– Huvva! Den där fisken glömmer jag aldrig. Det var den värsta fisk jag sett. Jag tror den var längre än båten. Tänk att de kan finnas! säger Ellen som numera bor på Björkbacka i Östersund.

Familjestället ligger däremot i Dillne, Oviken, vid västra stranden av Storsjön där den går ner till Svenstavik. Det var vid Dillne det hände för cirka 60 år sedan. Och Ellen talar om fisken.

– Finns det ett storsjöodjur så var det den där, säger hon.

Vi sitter i solskenet vid gården i Dillne tillsammans med några släktingar till henne. Vågorna slår mot stranden som ligger en liten bit ner från gården. Det var där ute i viken det hände.

Midsommarafton

Ellen Lund var i 30-årsåldern och det var midsommarafton någon gång i mitten av 1930-talet. Det exakta årtalet kommer hon inte ihåg.

De fyra barnen hade fötts i en tät följd. Familjen levde på småbruk men även av fisket. Ellen Lund pratar om det som ett extraknäck vid sidan av nattpassen vid stickmaskinerna. När det saknades kaffe eller andra förnödenheter i huset sålde hon fisk till ångbåtarna eller andra kunder i byn. Långrevarna vittjades dagligen. Det var det som hon och maken Ville, avliden 1975, skulle göra den där förmiddagen. De skulle skynda sig eftersom det var midsommar. Ellen och Ville hade kommit ut en bit från bryggan i Dillne.

– Vi blev brydd över vad som höll efter båten. Vi rodde och skulle vittja och vi såg huvudet av något konstigt. Den rörde sig invid båten och långt ut.

Det var samma djur och den hade stjärten långt ut, berättar Ellen.

"Satt på kroken"

Troligtvis hade djuret slukat någon fisk som satt på någon av långrevens 90–100 krokar.

– Ja, han satt på kroken så han syntes bara i bland. Men man vågade inte dra någonting för då kunde han ha släppt (!), för den var ju så stor. Utan det vara bara att han fick leka sig själv in till båten. Det var ett väldigt trassel eftersom han var så stor, säger Ellen.

Från början såg det fiskande paret bjässen som en vanlig fisk som det gällde att få i båten.

Ganska snart kom de på andra tankar.

– Fisken gapade och den hade reven i sig och ruskade på huvudet. För den ville bli fri reven.

Jag minns det så väl.

– Han gick liksom baklänges.

Jag såg reven långt ner i halsen för han gapade. Det var en förtvivlat stor fisk. Han drog med sig båten eftersom han hade reven i sig, berättar Ellen. Och när hon talar om hur fisken gapade visar hon med händerna hur den gjorde.

– Gapet var nog lika stort som en hink eller bytta som man sade. Jag tittade på Ville och han på mig och var liksom brydd hur det där skulle sluta och hur vi skulle våga. Och vi kunde inte säga någonting.

– Jag minns så väl. Jag ser den när jag vill: Hur den ruskade med huvudet och gapade och liksom gick baklänges.

Slog med stjärten

Ellen berättar om hur fisken slog med stjärten och hur vattnet sprutade rakt upp i luften. När den låg intill båten försökte Ellen ta runt fiskens kropp.

– Men armen räckte inte till.

Vi var rädda att han skulle komma under båten.

ÖP: Kan du beskriva hur huvudet såg ut?

– Ja, den var som ett fiskhuvud fast mycket större. Stora ögon också.

Hon beräknade fiskens kropp som längre än båten. Alltså längre än sex, sju meter.

ÖP: Hade den öron?

– Nej, den var slät som en fisk.

ÖP: Vilken färg hade den? Hur kändes den?

– Den var som en vanlig fisk i färgen, lite glänsande. Den var som jämn och fjällen låg åt ett håll. Stjärten såg ut som en fiskstjärt fast den var väldigt stor.

Som en fisk

ÖP: Den hade inga ben?

– Näe, den var som en fisk.

– Och den var inte som en orm.

ÖP: Hur såg den ut i munnen?

– Den såg frisk ut. Ja, själva garna, det där som fisken har i halsen, såg ju friska ut. De var ju som skära och ljusröda.

ÖP: Tänkte du att det var Storsjöodjuret?

– Ja, vi sade att finns det ett storsjöodjur så är det det här.

ÖP: Så det här kan du fortfarande se framför dig?

– Ja, precis. Jag sätter mig bara och funderar på den där fisken. Ja, det var en hemsk fisk.

– Den bara släppte, ruskade på huvudet och försvann. En sådan där fisk kommer man aldrig att se mer.

Minns skärrade föräldrar

Dottern Ingrid Göransson, Fåker, minns mycket väl när de skärrade föräldrarna kom i land efter den dramatiska fisketuren som tagit hela förmiddagen i anspråk. Ingrid var då i fem–sexårsåldern.

– Jodå, det minns jag. De sade att vi barn hade kunnat bli föräldralösa denna förmiddag.

Jag tror inte att vi då förstod att fisken hade varit så stor. Men jag minns att jag tänkte på vad som hänt om mamma och pappa hade dött. Det var för stunden som vi reagerade på det, säger Ingrid Göransson.

ÖP: Har ni talat mycket om händelsen under årens lopp?

– Nej, det har varit någon gång då och då den har kommit upp. Det här har inte varit något stort, något som man skulle göra något av.

– Och pappa ville aldrig tala om det där.

– Nej, så fort jag nämnde det där så sade han tyst, inflikar Ellen.

Strax efteråt blev fisken känd i bygden.

– Vi talade om vilken fisk vi fått men, se. De trodde oss inte.

De kunde inte tro att det fanns någonting sådant där. Men om man tänker på vilka djup det finns i Storsjön så är det inte så konstigt, säger Ellen Lund.

– Jag har sett det med egna ögon så jag måste tro på det.

Tommy Johansson

Läs mer om Storsjöodjuret:

"Det som for upp och ner och rörde sig framåt"

Föreningen Storsjöodjuret söker vittnen

Är det här Storsjöodjuret?

Odjurscentret invigt

Storsjöodjuret ska locka besökare från andra länder

Fick Storsjöodjuret på bild

Vad såg de i vattnet utanför Badhusparken?

Annons