Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ellen vill förena Texas och Jämtland

Som tioåring tackade hon ja när en lärare vid Fåker skola erbjöd sig att lära eleverna spela gitarr på rasterna. Tio är senare, i april förra året, släpptes hyllade debutalbumet Black Raven. Nu är Ellen Sundberg på väg till USA för att spela in uppföljaren med Israel Nash Gripka som producent och delar av hans band som musiker. Mellan 4 ögon säger hon att hon lockas av rockigare musik, men det norrländska vemodet kommer ändå alltid att finnas kvar.

Annons

Hur har det senaste året varit?

– Händelserikt. Det var väl ganska lugnt i början, men när skivbolaget Rootsy hörde av sig och ville ge ut min skiva igen blev det lite omställning i min hjärna. Då hände det mycket. Skivan släpptes igen i augusti och jag och bandet åkte på en turné i Norge och Sverige. Jag var hemma i Bjärme två veckor och sedan åkte vi till Nashville, där vi fick åka runt och titta och träffa en massa branschfolk och spela för dem. Jag hann bara vara hemma i två dagar innan vi åkte till Irland, där jag var förband till Israel Nash Gripka. Det var meningen att jag skulle vara det i sex veckor, under hela hans Europaturné, men det blev Irland, Sverige och Norge. Hemma igen bestämdes det ganska snabbt att jag skulle åka till USA och spela in nästa skiva, så jag satte igång att skriva låtar och spela in demos. Först var det meningen att jag skulle åka i mellandagarna, så det var lite kort om tid, men det ändrades till slutet av januari. Ja, så har mitt år varit.

Skriver du alltid på engelska?

– När jag var liten skrev jag en del på svenska, men när jag började skriva på riktigt har det varit på engelska.

Det faller sig naturligt?

– Jag har lyssnat väldigt mycket på engelskspråkig musik. Och jag trivs väldigt bra med att sjunga på engelska, det är ett fint språk. Det är mjukt och jag tycker det följer musiken på ett väldigt behagligt sätt. Svenskan känns ganska kantig och hård på något sätt. Och sedan blir man mer internationell om man sjunger på engelska och kan få en större publik – och det kan ju vara bra.

Hur började din musikaliska resa?

– Jag har alltid lyssnat mycket på musik, men det är ingen i min familj som spelar. När jag gick fjärde klass i Fåker erbjöd sig en lärare att ge gitarrlektioner på rasterna till dem som ville. Och det ville jag, så jag började spela i tioårsåldern. I sjuan kom jag in på kulturskolan och spelade gitarr där tills jag tog studenten. Det var bara 20 minuter i veckan, men det gav ju en del när man inte hade någon att fråga hemma.

– Den första riktiga låten, en som jag kände att jag skulle kunna spela för folk, gjorde jag som 16-åring. Då var jag med i tävlingen Musik Direkt och gick vidare till länsfinalen. Då tänkte jag att det kanske finns någonting, blev triggad och ville göra ännu mer. Det var nog då jag började skriva mer på riktigt.

– Året efter var jag med i Musik Direkt igen och fick två priser, varav ett var att få spela in i en studio. Den dagen spelade jag in två låtar med Johan Arveli och Johan Törnqvist i Gula villan i Odenskog. De blev entusiastiska och tyckte det var bra och då triggas man igång ännu mer och vill fortsätta. Jag började få lite spelningar här i Östersund. Föreningen Popgeni har också varit fantastiska, det fattar jag nu. De bokade mig som förband till en spelning och det är också de som ligger bakom att jag fått kontakt med skivbolaget Rootsy.

Du har blivit liknad vid både Bob Dylan, Neil Young och som tredje systern Söderberg i First Aid Kit, hur känns det?

– Det känns mest konstigt att bli liknad vid Dylan och Neil Young, de är på en helt annan nivå. Men jag gillar deras musik. Samtidigt är det aldrig roligt när någon säger att man låter som någon, man vill ju låta som sig själv. Kanske måste man dra sådana paralleller för att andra ska förstå ungefär vad det är för musik. Men om någon säger att det finns något i det jag gör som liknar andra artister, det har jag inget emot. Det beror på hur man kopplas samman.

Känns det som att du har lyckats med det du vill?

– Jag tycker det jag gör är bra, men jag är aldrig nöjd. Det tror jag inte man ska vara heller om man vill fortsätta framåt för att kunna fortsätta att utvecklas. Jag tror man kan nå längre hela tiden.

Och nu är du på väg till USA för att spela in skiva nummer två. Har du någon bild av vad du vill göra?

– Jag ska spela in den hemma hos Israel Nash Gripka, som jag var förband till, och nästan hela hans band. Han ska också producera den. Låtarna jag gjort till den nya skivan skiljer sig ganska mycket från Black Ravenlåtarna och passar väldigt bra att spela med just de här musikerna. Jag vet ju hur de spelar och hur de är så det känns helt rätt. Jag tror att det kommer att bli en rockskiva, eftersom jag gillar det. Någon recenserade oss som grunge-americana och det tycker jag definierar bra hur det låter när jag spelar med bandet. Om man ska hamna i någon genre är det just där jag skulle vilja vara.

Ska du släppa det norrländska vemodet?

– Absolut inte. Eftersom jag kommer härifrån, bor här och kommer hem igen kommer det alltid att finnas i låtarna. Det kan man inte sudda ut. När jag var i USA i höstas åkte vi runt en del på landsbygden – och den påminde väldigt mycket om landsbygden här hemma. Så det känns spännande att förena Jämtland med Texas, det kan bli en väldigt fin sammansmältning.

Du är också nominerad till Manifestgalan för bästa singer/songwriter under 2014 i början av februari. Vad betyder det för dig?

– Jag har dålig koll på en massa saker och jag visste inte vad det var när de ringde från skivbolaget och berättade. När jag fattade vad det var blev jag jätteglad, speciellt när jag såg vilka som var nominerade i samma kategori (Christian Kjellvander, Mattias Hellman och Flamman). Då tänkte jag, hur hamnade jag där? Det är otroligt roligt bara att bli nominerad.

Vad ser du om du föreställer dig själv om tio år?

– Det kan jag inte, haha. Men om det går bra hoppas jag att jag kommit en bit till. Min dröm är att kunna leva på musiken och kunna fokusera helt på den.