Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Emir Smajic inför säsongspremiären i Superettan: ”Jag är tjurskallig och vill bara vara bäst”

Han är fotbollsproffs och kom till ÖFK som skyttekung 2012. Men på en träningsmatch skadade han knäet och tvingades vara borta hela säsongen 2013. Nu är 25-årige Emir Smajic tillbaka. Mellan 4 ögon berättar han hur jobbigt det var att helt plötsligt bli ställd vid sidan av. Hur han hellre hade tagit att den fysiska smärtan hade varit hundra gånger värre - om den mentala delen varit lättare. Men också att den ofrivilliga pausen fått honom att utvecklas, både som fotbollsspelare och människa.

Annons

Vad är det som är så roligt med fotboll?

– Det är som en fristad för mig. När jag går ut på planen för träning eller match då existerar inget annat i världen. Det är en befriande känsla och det är den som gjort att jag orkat hålla på så länge och det är den som gör att jag kommer att fortsätta så länge kroppen klarar det.

Att bli fotbollsproffs, var det en barndomsdröm?

– Ja. Min pappa var fotbollsproffs och min syster har spelat i LdB Malmö och vunnit SM-guld så det ligger i familjen. Jag visste redan som barn att jag skulle spela fotboll.

Du var firad skyttekung, men plötsligt tog det stopp inför förra säsongen. Vad hände?

– Det var en helt vanlig träningsmatch i Spanien. I minut 17 gör vår målvakt en utspark mot mig. Jag ser hur bollen är på väg mot mig och tänker gå upp. Men i sista sekunden ångrar jag mig och tänker att jag trycker till mittbacken till vänster om mig med axeln, tar ned bollen på bröstet och vänder till höger.

Du hann tänka allt detta?

– Ja, men det går ju otroligt snabbt. I skedet då jag trycker till med högerbenet för att trycka till motståndaren med axeln hör jag hur det knäpper till i knäet. Det märkliga är att gå in axel mot axel med en annan spelare är en situation som uppstår många gånger under en match så det var inget ovanligt egentligen. Jag vet inte varför det hände just då.

Hur många gånger har du gått igenom just den situationen?

– Ganska många. Som du märker har jag den fortfarande i huvudet.

Har du någonsin undrat varför du gjorde just så?

– Det är klart. Mittbacken var på mig de första 15 minuterna och var jättejobbig. Han nöp mig, trampade mig på tårna och var irriterande jobbig så jag såg chansen att trycka till honom. Jag gick in med all min kraft för att ge igen – men det enda jag fick var en korsbandsskada.

Det här hände ungefär 1,5 månader innan fotbollssäsongen drog igång. I stället för att vara med och spela fick du stå vid sidan av. Hur kändes det?

– Jag tittade på varenda match. Första tiden efter skadan var absolut det jobbigaste jag gått igenom någon gång, rent mentalt. Jag hade gärna velat att den fysiska smärtan varit hundra gånger värre om den mentala biten varit lättare. Det låter lite löjligt när man sätter det i ett perspektiv; jag fick kolla på fotboll och fick betalt ändå – hur kan det vara så jobbigt? Men för en skadad fotbollsspelare handlar det om att man inte får göra det man älskar, man känner sig utanför och varje dag måste man göra rehabträning för att kunna spela längre fram. Och den är så otroligt tråkig så det går inte att beskriva. Övningarna är små till en början och känns lite löjliga; vicka på benet eller spänna muskeln. Det är så tråkigt och det blir en känslomässig berg- och dalbana.

Jag kan tycka att en vanlig förkylning är jättejobbig. Kroppen är ju ditt professionella arbetsredskap och helt plötsligt fungerar den inte. Det måste vara som att få en smäll?

– Det blir som en riktig chock, ungefär som om någon nitar dig. Och så ska man upp igen. Men det ingår ju också i mitt jobb att ta mig tillbaka, att göra rehabträningen och vara stark nog när jag börjar spela igen.

Hur har du burit dig åt för att fixa det?

– Jag tror att vem som helst hade klarat det om man hamnat i en sådan situation. Man tar sig bara ur den. Det stöd jag fick av klubben, spelarna och alla runt om kring har varit ovärderligt för mig. Med deras hjälp har det ändå gått att hålla humöret uppe.

Finns det något under den här tiden som varit positivt?

– Mycket. Min tränare tog mig vid sidan av under tiden det var riktigt tungt och sade att han förstod att det kändes för jävligt, men han trodde att ett års avbrott under hans karriär nog hade förlängt den i slutänden. Att få sitta vid sidan av och granska vad de andra gör på planen kan göra att man utvecklas som fotbollsspelare också.

Och det har du märkt av?

– Ja. Jag har också utvecklats fysiskt faktiskt, jag är mycket starkare nu än innan jag skadade mig. Jag är också psykiskt starkare och mer mentalt förberedd inför det som kommer. Tidigare kunde jag gå ut på träningar utan att vara riktigt på hugget. Nu går jag in hundraprocentigt i allt jag gör, eftersom jag uppskattar det på ett annat sätt. Jag har utvecklats både som fotbollsspelare och som människa.

Finns det inte en risk att man blir lite extra försiktig när man varit med om en svår skada?

– Det är egentligen den svåraste delen, rädslan, den gör att många blir sämre fotbollsspelare efter en skada. Man är omedvetet rädd och går inte in i situationer hundraprocentigt. Du kanske drar undan benet när du inte borde det. Det är en sak man måste jobba med och för vissa går det snabbt medan andra behöver längre tid. Men det enda sättet att övervinna rädslan är att utsätta sig själv för sådana situationer och det är något jag måste göra också.

– De första gångerna jag var med på träning fick ingen röra mig. Sedan fick jag själv avgöra om jag kunde gå in i situationer lite mer, men fortfarande fick ingen gå in i mig. Till slut märkte jag att det höll en gång, en gång till och ännu en – och på det sättet gick rädslan att övervinna.

Hur ser du på den kommande säsongen för din del?

– Det spelar ingen roll vad som hänt mig, jag är tjurskallig och vill bara vara bäst. Jag vill vinna skytteligan, serien och allt! Annars skulle jag inte fortsätta spela fotboll. Jag ser inte någon mening med att vara tvåa. Mitt mål är att vara så bra som möjligt i den omgivning jag är i och i ÖFK har jag alla förutsättningar att vara en bra målskytt. Sedan måste man också ha förståelse för, eller kanske framför allt jag själv, att jag varit borta från fotbollen i ett år. Ännu klarar jag inte av spela 90 minuter, utan kanske 25-30, men det kommer att utökas successivt. Jag vill in och vara bäst.

Och för ÖFK:s del?

– Om jag ska vara realistisk och ärlig tror jag att vi har en chans att vara med och slåss i toppen om alla bitar faller på plats.