Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ack så simpel man

Under den gångna helgen så upplevde jag Ryan Adams, live i en kyrka.
Det var, utan att skräda ordern, fantastiskt.

Annons

Den mannens humor, talang och närvaro, kombinerat med den maffiga akustiken av Guds hus var en upplevelse i sig.

Under denna konsert så fick jag även uppleva en ganska mysig supportakt i form av Chris Stills, sonen till smått legendariske Stephen Stills. Jag hade inga direkta förväntningar på Stills junior. Namnet var bekant, mycket mer än så var det inte.

Men jag blev ändå glatt överraskad, även om jag absolut inte blev speciellt imponerad, över den yngre Stills uppträdande som bestod av en handfull låtar, alla kompade av antingen akustisk gitarr eller piano.

Chris Stills är en helt fenomenal sångare, rent tekniskt. Hans röst har ett otroligt djup och omfång, något som är ganska tacksamt i just en kyrka.

Han är även en rentav löjligt skicklig gitarrist som trots de enklare, akustiska kompositionerna ständigt lyckas imponera. Inte minst när han, ganska oväntat, river av ett countryinspirerat slidesolo.

Så på plussidan har vi en otrolig röst och uppenbara färdigheter med gitarren. På minussidan har vi Chris Stills trubbighet och ganska uppenbara brist på finess, något som faktiskt blir plågsamt uppenbart när han spelar samma kväll med Ryan Adams, som är en alkemist av ord och melodier.

Stills kör lågmäld folkrock, en hel del inspirerat av sin fars arv, och mixar in de sedvanliga kärleksballaderna. Problemet är bara att hans texter och stundtals också hans kompositioner, känns så uppenbara. Det går nästan att förutspå varje kommande textrad i varje låt, där klichéer läggs på hög, och det är ett klumpigt tillvägagångssätt som många gånger känns felande i samband med vilken musikaliskt talang som Stills faktiskt besitter.

Ett exempel på denna trubbighet är textraden "Deep in my heart lives San Andreas /

Its tearing me apart, my world is shaken", en rad där orden aldrig skräds eller lindas in i vackra formuleringar. Stills bara säger det rakt ut.

Innan sagda textrad så introducerar han låten som helhet med att säga: "This song is about a girl who left me, it's called Landslide".

På något sätt känns det nästan komiskt, hur varje låt inte lämnar något åt mig som lyssnare att fundera på själv. Texterna är så uppenbara, hela tiden, att det inte är värt att tänka alls.

Och det är vad Chris Stills faller på, denna bristen på finess. Ibland undrar jag om det inte hade varit enklare att kalla alla låtarna för "Love", sedan sjunga något i stil med "Love, it hurts, the end, goodbye". För så simpelt känns det, nästan hela tiden. Men, vilken röst. Och vilket otroligt gitarrspel.

Glatt överraskad, som sagt. Men knappast imponerad.