Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En bragd som får mig att tända

Annons

går igång igen.

Går igång på tennis.

Robin Söderlings tennisframgångar i franska öppna tennismästerskapen, en av Grand slam-turneringarna, får mig att rysa och tänka tillbaka på Borg-eran och tider när svensk tennis var världsbäst. Det var tider när en svensk finalmiss i Davis cup var otänkbar.

Men så har det gått några magra år.

Inga svenskar bland de tio bästa i världen och intresset har liksom svalnat av. Man har slötittat litet när 121-rankade spanjorer och kroater har sopat banan med svenskarna i Båstad och Stockholm open.

Men någonstans därinne har det funnits litet glöd kvar. På avstånd har jag följt Vinciguera, Pim-Pim Johansson, Tomas Johansson och Robin Söderling.

Jag har väntat, och väntat, för någon gång måste det lyckas. Tomas Enqvist (någon som kommer ihåg honom?) gick i och för sig till final i Paris 1999, men då kändes det ändå aldrig riktigt hett.

vi fått en ny spelare att hålla ögonen på. Ny och ny förresten, Tibro-sonen Robin Söderling är 25 år, och har varit med i tenniscirkusen i flera år, dock utan att nå riktigt ända fram.

Potentialen har funnits. Robins styrka, energi och kraftfulla spel har satt griller i huvudet på många spelare i världstoppen, men de stora titlarna har ändå uteblivit.

Nu kan det bli final. Det är något som säger mig det. Kanske är det hans fullständiga överkörning av kvartsfinalmotståndaren Davydenko som talar till mig, eller också är det något med den här helgen, en helg när Söderling tar hem franska öppna och Sverige besegrar Danmark i fotbollens VM-kval, då skulle till och med jag kunna tänka mig att vifta litet med min blågula flagga till söndagskarrén.

Söderlings seger över spanjoren Rafael Nadal i fjärde omgången måste bara vara en av tidernas största tennisskrällar. Jag trodde absolut att denne Nadal, denne tennisens nya världsetta och tennisfenomen, var helt oslagbar på grus. Hans svit med tre raka finaler i franska öppna är imponerande, och de flesta var som jag säkra på att han skulle sopa banan med Robin Söderling. Tvärtom fick han se sig besegrad på favoritunderlaget.

Robin Söderlings seger så bragdartad att han måste komma i åtanke när det är dags att dela ut Svenska dagbladets bragdmedalj i december. Och skulle han gå ända fram, ja, då vore det tjänstefel av juryn att inte ge honom det.

Nu får han – om han slår ut chilenaren Fernando Gonzales i semifinalen i eftermiddag – troligen möta schweiziske tråkmånsen Roger Federer i final. Något säger mig att Söderling skulle kunna besegra även honom. Det är liksom läge för det, något i luften.

Och det vore absolut på tiden att bryta mönster. Ingen Nadal, ingen Federer som får höja bucklan, utan någon helt ny – som Söderling.

Så slå på teven någon gång i eftermiddag. Upplev på nytt suckarna och stånkandet och slagen på det röda gruset i hettan i Paris.

Äntligen litet skönt tennisljud igen

Mer läsning

Annons