Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En bredsida mot främlingsfientligheten

De hånas och häcklas av en del av länets fotbollsetablissemang. De kallas lite gement för "utlänningar" och de anses inte tillföra något.

Många tycker till och med att de förstör utvecklingen av fotbollen i länet.

Men i Ytterhogdal är de älskade. Unga män i 20-årsåldern från olika delar av världen, som nu förenats i YIK och har lyft hela bygden. För 3 000 kronor i månaden är de beredda att bo en dragig barack och spela division fyra-fotboll med Ytterhogdals IK.

– Utan dem skulle en by som den här dö ut, säger Gunnel Hansson, 84, som är deras största supporter.

Annons

Som en smaragd på vatten ligger skogsarbetarbyn Ytterhogdal och glittrar i solen.

Vi svänger av mot den gröna ön, eller Svedjevallen, som solbadar längst ute på ett litet näs. Planen är frodigt grön trots tidig oktober och den kantas av gulnande träd och namnet SVEDJEVALLEN som lyser brandgult mot himlen.

Vi har stämt träff med Gunnel Jansson, 84, YIK:s största supporter.

Längst uppe i ett hörn på den vackert gulmålade läktaren sitter hon och spanar ut. Där har hon en egen fast plats.

Hon säger:

– Mycket har dom tagit ifrån oss, och allt ska till Sveg, men i fotboll slår vi dom fortfarande!

Och så skrattar hon.

Men innerst inne är det lite allvar. Fotbollen blev tidigt en identitet för Ytterhogdal. Byn växte och frodades under skogsdrivningar och anläggningsarbete efter andra världskriget. Som mest bodde drygt 2 000 personer i byn.

I dag är det knappt 600. Men fotbollen håller fortfarande byn i ett grepp.

– Det ska finnas en arvfiende, det är viktigt. Och för oss är det Sveg, säger Gunnel både med glimten i ögat och med allvar i rösten.

Att slå Stor-Sveg är allt. Det lilla mot det stora, fattiga mot rika, en underdog som man inte trampar på.

När Sveg gästade Svedjevallen tidigare i sommar så var Gunnel naturligtvis på plats och hejade fram sina pojkar.

– Det satt några Svegsflickor härnere och hejade lite, men det blev mindre och mindre för varje mål de fick i baken. När det stod 7-0 sa jag att nu räcker det. Jag tyckte nästan lite synd om dem. Det får väl vara nån måtta.

Hennes pojkar är fotbollsspelare och få kommer från bygden. De flesta är från England och Ukraina, en kommer från Kanada.

– De är fantastiska, underbara killar. Utan dem skulle vi inte kunna ha något fotbollslag här. Men det finns alla dom där surkartarna också, dom som tycker det ska vara bara hogdalingar i laget. Men vad gör man om det inte finns några? Då försvinner ju fotbollen och då blir det slut.

Har du någon favorit bland spelarna?

– Troy är så härlig, snabb och teknisk. De stora backarna kan inte stoppa honom utan att vara ojusta.

Gunnel har ställt sin blå cykel utanför ingången till Svedjevallen. Vi går sakta dit över planen.

Solen trycker på från söder. Vi badar i vår egen svett där innanför ylletröjorna som vi lurades att ta på i tidiga morgonkylan.

Gunnel berättar om sitt fotbollsintresse. Om pappa Per Nyman som var spelare i laget och om alla bortamatcherna då hon som liten på 1930-talet åkte lastbilsflak och fick smaka på sockerdricka.

– Sedan dess har det rört sig om fotboll. Och vad skulle man göra utan fotbollen? undrar hon.

– Ja, vad skulle hända? undrar jag.

– Det skulle bli dött, svarar Gunnel.

– YIK är jätteviktigt för överlevnaden och för att ungdomarna ska ha något att göra. Lägger de ner fotbollen så blir det slut i såna här byar.

Jag frågar:

– Vad är det som gör fotbollen så speciell?

Gunnel lägger handen på cykelstyret och slår undan stödet med foten och säger:

– Det är som en krydda. Något man ser fram emot. Förlorar laget blir hela helgen förstörd.

Sedan trampar hon i gång cykeln och ropar:

– Följ efter mig så ska jag visa var pojkarna bor!

Att följa efter en cyklande 84-åring i Ytterhogdal visar sig vara lättare sagt än gjort.

– Vart tog hon vägen? undrar Susanne och spanar bort över Buanvägen.

– Där, där! ropar jag och får se henne där hon står på förstubron till en röd byggnad vid förskolan.

Hon säger:

– Det här är YIK:s klubbkansli. Det är här tränar' n, Ben Smith, brukar hålla till. Jag tänkte ni skulle få träffa honom men han är inte här.

Men Gunnel har koll på nyckeln. Vi går in. Hon visar runt bland lite vimplar och dekaler, och ett litet konferensrum.

Hon berättar om "pojkarna", som kommer från hela världen, och som nu spelar i YIK.

– Bor de också i byn?

– Ja, de flesta av dem bor i baracker bort vid skolan. Jag cyklar och visar er!

Med högsta fermitet rullar Gunnel på sin blå cykel över det gulnade lövhav som täcker asfalten i Ytterhogdal. Vid en grå baracklänga tvärstannar hon så gruset sprutar.

I dörren möter en ung man. Det visar sig vara Jordan Pierce. Gunnel säger något på engelska till honom och han spricker upp i ett leende.

Vi tar i hand.

Gunnel tar sin cykel och åker bort mot affären medan vi stannar för att prata med spelarna.

Där finns också Ross Gardner, en kille med kepsen vänd bakofram, och lite senare kommer Troy Pennycooke-Morgan.

Det är en märklig känsla som infinner sig när man möter olika världar så här. I en grå, trist barack i ett ödsligt Ytterhogdal sitter nu ett gäng unga män i 20-årsåldern och spelar tevespel, datorspel, och lyssnar på musik. De springer mellan varandras rum och de hittar på busstreck och de ser ut att trivas.

Trivas?

– Det är ganska tråkigt här, men vi har varandra och då är det inte så farligt, berättar Troy Pennycooke-Morgan.

Han är i länet för andra gången. För två säsonger sedan spelade han med Östersunds FK. Nu är han tillbaka.

Märker ni att fotbollen är viktig för byn?

– Ja, det har vi förstått. Det är alltid många bybor på matcherna och de pratar fotboll med oss när vi är på affären och så, säger Ross.

– Hur är det med hemlängtan?

– Nej, ingen hemlängtan, säger de alla tre, de trivs bra tillsammans.

Och så träffar de andra via sociala nätverk.

– Kommer ni tillbaka?

Jordan nickar på huvudet.

– Ja, jag har bestämt mig för att komma tillbaka.

Ross är tveksam:

– Jag vet inte hur det blir, jag åker hem över vintern och spelar fotboll där, sen får vi se.

Så du blir inte med i kvalmatcherna?

– Den första matchen, sedan reser jag hem till England.

Jordan blir kvar slutspelet ut.

– Vad gör ni på dagarna?

– Vi jobbar lite åt föreningen och åt kommunen. I övrigt tränar vi och chillar här i baracken. Det är billigt att bo här, och det fungerar bra. Vi lagar vår mat själva, säger de.

Hur mycket tjänar ni?

– 3000 i månaden, det räcker till det nödvändigaste, säger Jordan.

Ett gäng unga ambitiösa män som kommer till lilla Ytterhogdal för att spela fotboll, att synas och förhoppningsvis komma till en större klubb. Då är det värt att bo i en barack och tjäna 3 000 kronor i månaden, och att dryga ut kassan med lite plantsättning.

På affären finns ett helt rum inrett med fotografier från förr.

Nästan alla har koppling till fotbollen och Ytterhogdals IK. Det är matchbilder från matcher mot Stockvik och Sveg, och det är lagbilder från tidigt 1950-tal och framåt. Och det är publik, och original och skolklasser.

Ett stycke byhistoria på fyra väggar. En historia om en stolt arbetarby och dess stolta fotbollslag.

Vi lämnar Ytterhogdal med solen i ögonen. Lövskogen fladdrar brinnande förbi sidrutorna och jag funderar över vad vi varit med om. Tänker på de unga pojkarna i baracken.

De hade berättat för oss att dörrarna oftast stod öppna för att de sprang runt till varandra. Och att de gjorde en del practical jokes. Klistrade fast skor, sprutade raklödder på golvet, band fast dörrhandtagen så att dörrar inte gick att öppna.

Och så hade skrattat som unga pojkar gör. Oavsett ursprung eller härkomst.

Men det hade också funnits de där negativa. De som Gunnel, 84, med cykeln, kallade för surkartar. Människor som tyckte att fotbollen hade fått för mycket och som sa att det hade varit bättre om de fått dit en fabrik. Och jobbtillfällen.

Hade de inte sett?

Den grå baracken hade ju fått färg, värme och must.

Och det var gurglande skratt och glädje som läckte ut ur de öppna barackdörrarna i Ytterhogdal den här oktobertisdagen.

Världar hade mötts och fotbollen hade rivit nya murar.

Och Ytterhogdal glänste vid vattnet.