Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En dag jag aldrig kommer att glömma

Så löd rubriken på min artikel i Gefle Dagblad efter den fasansfulla onsdagen den 28 september 1994. En dag jag aldrig kommer att glömma. En dag då Sverige och Estland hamnade i ett chocktillstånd.

Annons

Jag arbetade som kriminal- och olycksreporter på den tiden. Av någon anledning vaknade jag på morgonen betydligt tidigare än vanligt och tog del av de dramatiska nyhetssändningarna. Här gäller det att agera, tänkte jag och hastade iväg till redaktionen.

Jag tar reportagebilen och drar ner till Värtahamnen. Där kan vi få bättre koll på läget och om det fanns passagerare från vårt område med på båten, föreslog jag nyhetschefen. Och så blev det.

Frihamnen i Värtan, rederiet Estlines terminal, två timmar senare. Centrum för sorg och förtvivlan, men till att börja med en lång och fruktansvärd ovisshet. Anhöriga från när och fjärran, som under hela dagen hade både tårar och strimmor av hopp i blicken, anlände i bilar och taxi­fordon till denna plats för att få besked. Hade deras nära och kära klarat sig eller försvunnit i djupet?

Här vajade både den blågula och den blåsvartvita estniska flaggan på halv stång. Flitigt arbetande Röda Kors-personal, socialarbetare, kuratorer, präster, sjukvårdare, ambulansmän och poliser syntes bakom avspärrningarna.

Presskonferenser med jämna mellanrum, överlevandesiffror som bollades hit och dit på ett upprörande sätt. Ja, många på plats blev ordentligt förbannade mitt i alla andra uppslitna känslor.

Via högtalare fick de väntande veta att de skulle registrera sig och hämta sina kölappar. Det delades också ut filtar och mat från kyrkoförsamlingarna i närheten.

En del, tyvärr var det alltför få, kom ut från Estlinekontoret sedan de fått positiva besked. Men även dessa togs om hand av den krisgrupp som kallades in redan tidigt på morgonen.

Alla hade behov av tröst en stund som denna.

Det enda jag kan göra en sådan här gång är att vara med dem i helvetet, uttryckte sig en präst och det var lätt att förstå vad han menade.

Jag träffade Elmar Öun. Kanske den starkaste bland de anhöriga. Åtminstone som det syntes utåt. Ändå hade han sin son Mikael, 34 år, med på olycksbåten.

I morse var jag i kontakt med Estland och fick klara besked om att Mikael var ombord, berättade Elmar Öun. Vet att chansen är liten att han finns bland de överlevande, men hur det än går så måste livet gå vidare. Jag har upplevt kriget, så den här situationen är inte helt ny för mig.

Elmar Öun lånade min mobiltelefon, ringde sina medarbetare och meddelade att han trots allt tänkte fara till Tallinn som planerat på torsdagen.

Hjälparbetet måste fortsätta, vad som än har hänt. Jag var beredd att åka men nu har de bestämt att inhibera morgondagens resa, förklarade han.

Tillsammans med sonen ombesörjde han på frivillig basis hjälpsändningar från Estniska barnfonden.

Trebarnspappan Mikael Öun hade varit över till Nackas vänort i Estland med skolmateriel som fraktats på hans nya, egenhändigt byggda lastbil.

Även Tamara Alep, min goda vän och en av eldsjälarna i fonden, fanns ombord. Det var hennes tolfte resa, berättade Elmar Öun.

Vid 17-tiden förbyttes ovissheten ut mot stor glädje för familjen Öun. Sonen Mikael var en av dem som hade överlevt. Hustrun Marita hade blivit uppringd av honom. Vilket lyckobesked.

Det var många, många andra som fick en helt annan typ av meddelande denna katastrofens och sorgens dag.