Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En ensamhet som är som vilken cancer som helst

Jag är en 88-årig gubbe som skriver för jag har inga att resonera med. Jag har aldrig varit gift, har inga barn, inga släktingar i livet.

Annons

Vänner har jag inte heller, har kanske varit för blyg. Katten är mitt enda sällskap. Jag hoppas att du som läser detta ger mig ett snabbt svar. Snart ska jag dö, förstår du. Det gör inte så mycket, för jag är gammal och hjärtat hakar ofta upp sig.

Men jag behöver veta hur jag ska göra när jag dör, eller före jag dör, menar jag. Hur ska jag ordna med begravningen? Tänk om jag dör knall och fall och inte har hunnit se till att det finns en präst, en kista och en gravplats? Jag är inte rädd för att dö. Men, jag är rädd för att inte veta hur man gör för att dö värdigt. Och vem betalar prästen förresten?

Katten måste få ett nytt hem, men hur? Ingen vill väl ha en gammal enögd katt. Sen är det PV:n från -63, med aningen dåligt hjullager. Testamenterar man den och katten kanske? Till vem? Lägenheten är liten, men jag har köpt den för egna pengar. Hur gör man när man säljer en lägenhet på en bakgata, med utsikt mot en bilskrot? Jag kan inte jag dö förrän katten och bilen har fått nya hem! Och vem betalar prästen förresten?

Sven-Åke

Ungefär så här löd en fråga i en veckotidning för ett tag sedan. Svaret var klokt och bra, med handfasta råd om hur präster och katter kan hanteras. Men inte ett ord om den där molande, malande ensamheten som Sven- Åke och många med honom lider av. En ensamhet som är som vilken cancer som helst. Den äter en bit av dig till frukost, gnager vidare till lunchen och slickar sig om munnen efter middagen. När den har glufsat färdigt på dig börjar den om igen. Kvar är en skamsen känsla av ännu mer ensamhet.

Inte vet jag vad Sven-Åke egentligen vill ha för svar. Kanske att han inte ska skämmas för det som skrämmer honom mest: Att tystnaden ibland skräller i hans öron, att han inte vet hur man gör när man dör, och kanske för den delen inte heller när man lever. Kanske behöver han få höra att han är modig som vågar skriva till en tidning och berätta för alla om sin utsatthet. Kanske behöver han få veta att han inte är ensam om att vara ensam.

Till och med prästen kan vara ensam, trots alla möten med människor. Ett tips till dig Sven-Åke, är därför att slå prästen en signal och bestämma tid för en fika på stan. Man vet aldrig, förutom att du får svar på en rad frågor om livet före och efter döden, kan det också bli början på en riktigt fin vänskap! Och du, bekymra dig inte om vem som betalar vad. Allt blir faktiskt bättre om man delar på det, både ensamhet och notor.