Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En farbror med rätt att ordinera

Det är slutet av juni och min inre farbror vill ut på grönbete. Jo, jag har en sådan. En inre farbror alltså. Och jag brukar tillåta honom frigång sommartid.

Annons

Han är ingen man av stora ord och ingen av stora drömmar heller – det är bara två saker han egentligen önskar sig. Det ena är att folk skulle lära sig blinka i alla fall ut ur rondellerna i Östersund, det andra är riklig nederbörd de kommande veckorna.

Min inre farbror älskar regniga sommardagar.

Då får han nämligen ligga under en filt i soffan och i lugn och ro läsa igenom hela sin (min) Bo Balderson-samling och fnittra så pass att knappen i byxlinningen går upp.

Jag får för mig att min inre farbror är lite äldre än jag, för ingen Baldersonsk samhällssatir går honom förbi, och han använder blyertspenna, inte något digitalt anteckningsprogram, för att stryka under särskilt välformulerade snäll­styggheter i böckerna, sådana som De talade lågt och ivrigt, med de skygga ögonkast som är så karaktäristiska för betande gnus och gäster, som förtalar värdfolket på trädgårdsfester.

Vintertid håller jag min inre farbror på en strikt diet av andra världskriget-biografier, men jag misstänker att han ibland plockar fram de där meningarna, liksom smakar på dem då och då, under de mörkaste månaderna och längtar till sommaren.

Ibland är min inre farbror besvärlig och då tänker jag att jag fått honom för mina synders skull, men det stämmer inte, jag har fått honom på grund av eller snarare tack vare min extensiva läsning.

Farbrorn kommer ju från böckerna.

Om jag inte haft näsan i så många av dem hade jag kanske aldrig förstått och levt mig in i hur det är inuti en farbror och då hade han aldrig valt mig att husera hos.

Det är ju det litteraturen gör, låter oss leva andra liv, känna andras känslor inifrån, ger oss minnen från sådant vi inte själva upplevt men ändå sett och hört och präglats av. Böckerna har fått mig att förälska mig i påhittade personer – Trond Halvorsen, Hercule Poirot och Vilhelm Persson för att nämna några – och gett mig vänner som strängt taget inte finns men som jag ändå pratar med ibland – Doris Flinkenberg, Arvid Stjärnblom och Elizabeth Bennet.

Utan läsningen hade jag missat så mycket, inte minst min inre farbror.

Och det är det som oroar honom nu, han gråter till och med, ner i tygnäsduken som jag föreställer mig att han har (och tvättar i maskin så fort han snutit sig förstås, min inre farbror är mycket hygienisk).

Han har nämligen hört att många farbröder – yttre sådana, med personnummer, svettkörtlar och bruna eller svarta skor – tillhör den grupp som numera läser allra minst, om alls, och han blir så deppig av att tänka på allt dessa farbröder därmed blir utan.

Men han noterar att landstinget kan komma att skriva ut kultur på recept framöver – till att börja med handlar det om dans för unga kvinnor som mår dåligt – och då kan det på sikt bli litteratur också, tänker min inre farbror.

Om det var på ordination skulle farbröderna förstås också läsa, säger han.

Läsa om lust och olust, om åldrande, om liv och död, om Madeleinekakor och kärlek het som chili. Och medan de väntar på en läkartid drar farbröderna sig inte för att gräva djupt i pillerburken och självmedicinera lite – min inre farbror ogillar när jag generaliserar om hans flock men jag tror att det hör farbrorskapet till.

Vid oklart tryck över bröstet rekommenderar min inre farbror i alla fall Balderson.

Ett fnitteranfall löser ju upp det mesta, hävdar han.