Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En gul bil stolt som en vildhäst

I vårt garage bor en gul glänsande bil, full med kromlister och genomtänkt design. Stor som ett skepp, stolt som en vildhäst står den där och glimmar.

Annons

Den är min länk till Detroit. 1957 var den en av bilarna som rullade av bandet i den stora industristaden i norra USA. Just då bodde närmare 2 miljoner människor där och arbetade i bilfabrikerna eller industrierna som skapades kring dem. De kunde uppfylla the American Dream med eget hus och egen bil. Staden växte, framtiden var ljus och begrepp som oljekris och rasupplopp var avlägsna.På 1920-talet var Detroit en av världens rikaste städer. I somras stod Michigans guvernör i TV och meddelade att en konkursansökan var inlämnad. Den största konkursen i USA:s historia. Jag har inte kunnat släppa tanken på Detroit.

I dag bor 700 000 personer i staden som brukar kallas Motortown. Det är mindre än hälften om man jämför med glansdagarna och de blir färre för varje dag som går. Arbetslösheten är hög, kriminaliteten och de sociala problemen likaså. Husen är i princip värdelösa och det är inte ovanligt att invånare bränner dem och far därifrån. Hur i all världen ska man kunna vända den spiralen?

I min by, Önet i Offerdal bor i dag runt 70 personer. För ungefär 100 år sedan var det mer än dubbelt så många och nästan alla levde av jordbruk. Då hade det varit en inflyttning under hela 1800-talet. Folk kom på vandringar söderifrån för att hitta jord att bruka och möjligheter att försörja sig. Några av dem slog sig ner här. På 1920- och 1930-talen styckades fortfarande nya gårdar ut och på 1940-talet fanns 156 mjölkkor i byn. Sedan dess har det hänt en del och precis som i Detroit har byn halverats om man ser till invånare. För några månader sedan lämnade den sista mjölkkon byn och med det kan man säga att en epok gick i graven. Om man klivit in i fjöset hos en av bönderna på 1940-talet, klappat en av hans sju kor och sagt att om 60 år finns det inga mjölkkor i den här byn så hade man knappast blivit trodd. För vad skulle man då leva av?

Nu är det inte riktigt rättvist att jämföra en liten bondby i Jämtland med en industristad i Nordamerika, men ändå finns det saker man kan lära av varandra. Även om vi inte har mjölkkor i byn så finns det fortfarande djur som betar, både kor och hästar. Marken brukas även om inte var och en är jordbrukare. Några fjös har byggts om till garage, snickeri, stall eller lager. Flera företag finns i byn och några pendlar till jobb på andra ställen. Det finns andra sätt att leva som man kanske inte kunde tänka sig då, för 150, 100 eller 50 år sedan. Så är det för Detroit också. Nu börjar andra upptäcka att det finns billiga lokaler i den staden, så billiga att man kan starta verksamheter utan att riksera för mycket. På tomma tomter i staden har folk börjat med urban farming, där man odlar sin egen mat. Musiklivet börjar spira igen, staden har en historia som en stor musikstad med skivbolaget Motown i spetsen.

Förmodligen kommer det inte finnas fler mjölkkor i Önet. Förmodligen kommer inte Detroit ha flera stora biltillverkare i framtiden. Men visst finns det gamla mjölkkrukor kvar på våra gårdar. En och annan mjölkpall och kanske också en grön rock som hänger på sin spik bakom dörren i fjöset. De påminner om att en gång var det en annan tid och ett annat liv här. På vägar runt om i världen rullar flera små skärvor av Detroits historia, som vittnar om en helt annan tid än utbrända hus och konkurs. En av dem står till och med i vårt garage och glänser.